Ordlista

Arvsskatten som slopades den 1 januari 2005 var en skatt som betalades på värdet av det man ärvt.

Handling som visar vad var och en av arvingarna får som sin del av arvet. Ett arvsskifte skall vara godkänt av alla arvingar för att gälla.

Askan efter en avliden är allt som blir kvar efter en kremation. Det mesta av askan består av skelettets ben. En mindre del av askan kommer från kistan. Innan askan läggs i urnan eller gravsätts i minneslund, mals askan i en s.k. askberedare på krematoriet

Maskin som finfördelar (exempelvis genom malning eller krossning) ben och aska efter en kremation. Processen sker på krematoriet innan askan läggs i urnan eller gravsätts i minneslund.

Ett relativt nytt begrepp inom många församlingar. Innebär en liten skötselfri grav för aska utan urna. Oftast för två personer (man och hustru). En askgrav kan normalt inte förses med någon annan gravvård än den lilla namnplatta som hör till graven. Blommor och ljus placeras på särskild plats som är gemensam för alla askgravar. Askgraven har tillkommit som ett mellanting mellan urngrav och minneslund.

Detsamma som askberedare.

Förvaringskärl för askan efter en avliden. Kravet som de flesta kyrkogårdsmyndigheter ställer är att volymen är minst 4,6 liter. (Tom år 1999 var volymkravet 4,0 liter). Materialet i en askurna delas in i förgängligt och oförgängligt. Som förgängligt material räknas trä, träfiber, barkmassa, järnplåt och andra material som förintas inom 15 år i jord. Som oförgängliga räknas de urnor som består i jord längre tid, ibland för alltid. Oförgängliga material är exempelvis koppar, brons, keramik och marmor.

Få ord har så många synonymer och omskrivningar som avlida: Dö, gå bort, somna in, gå hädan, komma hem, kila vidare, kola, passera gränsen, kallas hem, gå in i den eviga vilan, sluta, ge upp andan, vandra till förskräckelsens konung, gå till sina fäder, bli samlad till sina fäder, få sin avlösning, lämna sin kroppshydda, utkrävas sin själ, vandra den väg där man ej kommer åter, fara ned i det tysta, gå till vila i stoftet, vända åter till sitt stoft, vända åter till jorden, vissna bort, fly undan såsom skuggan, bryta upp och vara hos Kristus, icke vara mer, somna in i evig sömn, kasta in handduken, skaka av sig sitt dödliga skal, dra ner rullgardinen, gå med i den himmelska kören, kila runt hörnet, dra sitt sista andetag.

En "avliden person" är synonymt med en "död person", "hädangången person" , ”bortgången” eller "avsomnad". Dvs en person som inte längre lever, som lämnat livet. Jämför med avlida.

Den del i begravningsakten då efterlevande går fram till kistan och tar farväl av den avlidne. Vid avskedet kanske man säger några ord tyst till den döde eller högt så att alla hör (begrav-ningstal). I samband med avskedet läggs eventuell handbukett på eller invid kistan. Jfr även tyst avsked och defilering.

Att balsamera innebär att preparera den dödes kropp, inre organ och blodbanor så att förruttnelsen helt förhindras. Världens mest kända och välgjorda balsameringar har man funnit i Egyptens pyramider. Idag balsameras döda i huvudsak i USA, till viss del i Central- och Sydeuropa. I Sverige balsamerar vi endast av hygieniska skäl, d.v.s. för att hindra den döda kroppen från förruttnelse innan begravningen. Balsameringen i Sverige är därför en enklare procedur med syfte att uppskjuta förruttnelsen snarare än att helt förhindra den. En hygienbalsamering innebär att blodet ersätts med konserverande ämnen, exempelvis formalinlösningar. Viss preparering av de inre organen kan också förekomma.

När det gäller den dödes ålder gör begravningsbyråerna en indelning av begravningar av spädbarn, barn och ungdom samt vuxna. För att begravningen skall bli så bra som möjligt krävs olika förberedelser och arrangemang beroende på den dödes ålder. Spädbarnets begravning skiljer sig från övriga genom att barnet ännu inte hunnit få en egen bekantskapskrets. Barn och ungdomar sörjs också av kamrater på dagis, lekis och skolan liksom av kamrater i olika föreningar. Antalet barn och ungdomar i Sverige som dör före 18 års ålder uppgår till ca 1000 per år eller 1% av alla döda.

De handlingar som sammanhänger med att en avliden person läggs i en grav. Begravningen kan indelas i följande moment: Bisättningen, begravningsceremonin med minnesstund samt gravsättningen.

Begravning där begravningsceremonin följer annan (religiös) ordning än Svenska Kyrkans ordning.

Begravningsceremoni utan (religiös) ordning. Se Borgerlig begravning.

Med uttrycket avses att begravningsceremonin, och eventuellt gravsättningen, skall ske med endast de närmaste närvarande. En begravning i enskildhet betyder alltså att man egentligen utestänger vissa personer från begravningen. Erfarenheten visar dock att detta många gånger inte alls var de efterlevandes eller den dödes tanke; de som vill komma är ändå välkomna. Kanske vittnar därför uttrycket många gånger hellre om en anspråkslöshet än ett sätt att faktiskt förhindra släktingar, vänner och bekanta att ta ett sista farväl av den döde. Det kan därför vara klokt att tänka efter vad man har för avsikt med begravningen. Uttrycket är idag synonymt med begravning i stillhet och ”i kretsen av de närmaste”.

Uttrycket är idag synonymt med begravning i enskildhet eller begravning i kretsen av de närmaste. I första hand bör något av de sistnämnda uttrycken användas eftersom begravning i stillhet är ett gammalt uttryck som användes när "ogärningsmän och självspillingar" begravdes i tysthet utanför kyrkogårdsmuren. Ordet stillhet stod alltså för anonymitet.

Begravningsceremoni som följer Svenska Kyrkans ordning, dvs den ordning som regleras i Svenska Kyrkans handbok. Jfr begravning i annan ordning och begravning i borgerlig ordning.

Uttryck som används i dödsannonsen. Anledningen är ofta att efterlevande inte velat att vänner och bekanta skulle delta i begravningsceremonin och därför inte satt ut dödsannonsen förrän begravningen är över. Jfr begravning i enskildhet.

Synonymt med begravningsceremoni.

Avgift, eller snarare skatt baserad på inkomsten, som alla fr o m år 2000 betalar för att huvudmannen för begravningsverksamheten där man är folkbokförd (församling inom Svenska kyrkan eller kommunen) vid dödsfallet utan extra kostnad skall tillhandahålla: gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats under en tid av 25 år, gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och iordningställande av öppnad grav, transporter från det att huvudmannen övertagit ansvaret för stoftet till dess att gravsättning har skett, med undantag av transport för gravsättning utanför huvudmannens område, om inte transporten beror på ett avtal om tillhandahållande av särskilda gravplatser, kremering, lokal för förvaring och visning av stoftet, samt lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler. Bestämmelser om begravningsavgiften regleras i Begravningslagen (SFS nr: 1990:1144).

Specialanpassad bil för transport av avlidna personer i sin kista eller ibland på bår. Begravningsbranchen skiljer på processionsbil och bårbil.

Död- och begravningsbok förs av Svenska kyrkans församlingar. Numera, sedan folkbokföringen år 1991 togs över av Skattemyndigheten, förs död- och begravningsboken endast över de personer som vid sin död var medlemmar och tillhörde församlingen.

Företag, butik eller affär där man kan köpa varor och tjänster som behövs i samband med någons död och begravning. De flesta begravningsbyråer har en komplett service och kan hjälpa till med allt praktiskt som måste ordnas. Iordningställandet av den döde, transporter, begravningsceremonin, minnesstunden och gravsättningen mm. Liksom de ekonomiska och juridiska problemen som måste lösas. Kunskapen mellan olika begravningsbyråer kan variera. Några krav för att få bedriva begravningsbyråverksamhet ställs inte. Därför kan det vara klokt att jämföra olika byråer innan man gör sitt val.

Synonymt med "begravningsakt". Det tillfälle eller högtid då man, ofta under rituella former, tar avsked av den döde. "Begravningsceremoni" är ett samlingsbegrepp för alla slags begravningshögtider. "Begravningsgudstjänst" heter Svenska Kyrkans ordning. "Borgerlig begravning" kallar man den ordning som är konfessionsfri, dvs oberoende av någon särskild religion eller lära. Många frikyrkor eller andra kristna samfund har sin ordning liksom olika religioner förutom kristendomen. Jehovas vittnen har således sin egen ceremoni, katolikerna sin och muslimerna sin osv. När vi säger att vi skall gå på en begravning menar vi ofta att vi skall övervara begravningsceremonin.

Den bestämda ordning som begravningsceremonin följer. Ordet används ofta som den del i programkort eller minnesalbum som beskriver själva begravningsakten.

Person som arbetar på en begravningsbyrå och som på olika sätt förbereder begravningar. Ursprungligen har uttrycket använts om innehavaren av en begravningsbyrå. Yrkesbenämningar som används för anställda inom branschen är begravningsrådgivare, kundmottagare, representant och chaufför.

Föreskrifter i Svensk lag ( SFS 1190:1147) som ansluter till Begravningslagen. I begravnings-förordningen detaljregleras frågor om gravbrev, gravdjup, delning av aska, medling vid tvister om kremering och gravsättning, utförsel av stoft och aska från Sverige m.m.

Se officiant.

Försäkring som tecknats i livstiden och som faller ut till dödsboet eller genom förordnande direkt till begravningsbyrån, för att täcka begravningskostnaderna. Begravningsförsäkringar säljs av auktoriserade begravningsbyråer. Även vissa liv- och olycksfallsförsäkringar kan innehålla ett mindre belopp som också är avsett att användas till begravningen.

Begravningsceremoni i Svenska Kyrkans ordning. En begravningsgudstjänst i kyrkan, är en öppen gudstjänst, vilket innebär att vem som helst har möjlighet att delta. Även de som inte känner vare sig den döde eller de anhöriga. Vid jordbegravning förekommer följande moment inom ramen för gudstjänsten: Klockringning, ingångsmusik, extra sån eller musik om så önskas, psalmsång, begravningsakten med de tre skovlarna mull eller korstecknet, eventuell psalmsång, bön, psalmsång, extra sång eller musik om så önskas, kistan bärs ut under orgelmusik, kistan sänks i graven, farväl tas vid graven, slutbön och klockringning. Vid eldbegängelsebegravning förekommer följande moment inom ramen för begravningsgudstjänsten: Samma som vid jordbegravning fram till det att kistan bärs ut. Avskedstagandet sker i stället i kyrkan eller kapellet, slutbön, extra sång eller musik om så önskas, utgångsmusik och klockringning.

Släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater m.fl som förutom de närmast anhöriga är med på begravningsceremonin och oftast också på den efterföljande minnesstunden.

Ekonomiskt bidrag till begravningskostnaderna. Idag avses med uttrycket oftast det bidrag som kommunens socialförvaltning beviljar dödsbo som saknar tillgångar. Se även socialbegravning.

Minnesstund där det bjuds på kaffe med dopp och tårta.

Organisation som erbjuder begravningsförsäkringar. I samband med tecknandet av en begravningsförsäkring blir man normalt medlem i kassan. Begravningskassorna är underställda lagen om understödsföreningar och står under Finansinspektionens kontroll. De största begravningskassorna har varit Livkronan i Norrköping som lades ner 2017 och försäkringarna betalades sedan ut till försäkringstagarna andra halvåret 2019. Allmänna Begravningsfonden var också en stor begravningskassa som gick upp i Livkronana innan den lades ner. Eldbegängelseföreningen och Ignis samt Funebris är fortfarande aktiva. Många av de mindre kassorna har under åren uppgått i någon av de större.

Äldre uttryck för minnesstund. Förr i världen kunde begravningskalaset vara hela dagen, ibland i flera dagar. Då bjöds det på mat och dryck, men även gästerna kunde ha med sig egen förning.

Se begravningskonfekt.

Särskild lokal, vanligen belägen på begravningsplatsen, avsedd för begravningsceremonier. Begravningskapellet tillhör oftast den kyrkliga församlingen eller kyrkogårdsförvaltningen. De flesta kapell upplåts för begravningar oavsett om ceremonin sker i Svenska Kyrkans ordning, d.v.s. är en begravningsgudstjänst, eller inte.

Konfekt som förr sveptes in i svart eller vitt papper försett med änglar, kors eller andra symboler för döden. Begravningskonfekt förekom under 1600- 1800-talen och bjöds till begravningsgästerna i samband med begravningsmåltiden.

Bankkonto eller värdepappersfond som tecknats i livstiden och där behållningen inklusive ränta eller värdetillväxt skall täcka begravningskostnaderna. Eventuellt överskott tillfaller dödsboet.

Kostnader som vanligen förknippas med en begravning. Hit räknas kista, urna, transporter, dekorationer på kistan och i kyrkan/kapellet, handbuketter, dödsannons, förtäring och andra minnesstundskostnader, sång- och musiksolister, begravningsbyråns arbetskostnader, grav, gravöppning, kremation, gravsten och gravskötsel, sorgkläder, bouppteckning och arvskifte.

Se krans.

Begravningslagen (SFS 1990:1144) reglerar bl.a. samhällets skyldigheter att hålla begravningsplats, anmälan om dödsfall, gravsättning och kremering, flyttning av gravsatt stoft eller aska, gravrätt mm. Se även Begravningsförordningen.

Lokal där en begravningsceremoni kan äga rum. En begravningsceremoni kan äga rum i princip var som helst. Oftast menar man en lokal inomhus, men det möter inget hinder att begravningen äger rum utomhus. Begravningen ska dock inte ske på en plats där omgivningen tar anstöt. Inom vissa religioner ställs vidare krav på att lokalen skall vara invigd eller lämpad för sitt ändamål. Begravning enligt Svenska kyrkans ordning, en s.k. begravningsgudstjänst, sker vanligtvis i kyrka, kyrkans gravkor, gravkapell inom kyrkogården, sjukhuskapell eller krematoriekapell. En begravningsceremoni kan också förrättas ute på kyrkogården, exempel-vis vid graven. En kyrklig begravning kan även ske i annan än av kyrkan ägd lokal under förutsättning att officierade präst godkänner detta. Jämför exempelvis dop och vigselceremonier i hemmet.Vid borgerlig begravning ställs inga formella krav alls på lokalen. Det innebär att begravningsceremonin kan ske i hemmet, i trädgården, vid stranden, i allmän samlingslokal som Folkets Hus, i klubblokal, i personalmatsal osv. Det vanligaste är dock att utnyttja krematoriekapellen som står öppna för alla typer av begravningsceremonier. Att en borgerlig begravning sker i statskyrka eller annan religiös lokal är normalt inte naturligt men teoretiskt möjligt efter tillstånd från kyrkan. Frireligiösa begravningar sker ofta i av frikyrkan ägda lokaler som kyrkor och kapell. Krematoriekapellen kan förstås användas även här, liksom statskyrkans lokaler efter tillstånd. Att nyttja statskyrkans lokaler till andra ceremonier än Svenska kyrkans regleras av Kyrkolagen där bestämmelser finns om tillfällig upplåtelse av kyrkorum.

Synonymt med begravningsskick eller begravningsform.

Musik som är lämplig vid begravningar. Vad som är lämpligt varierar mellan olika typer av begravningsceremonier. Har man valt en begravning med viss ordning får man naturligtvis respektera de regler som ordningen innebär. Inom Svenska Kyrkan finns ganska vida ramar för vad som anses vara lämplig musik vid en begravningsgudstjänst. Det är prästen och kyrkomusikern som slutligen avgör vad som kan spelas eller sjungas. Olika präster och olika kyrkomusiker kan ha olika uppfattningar. Generellt gäller att musik som speglar en icke-kristen livsuppfattning anses olämplig. Exempel på detta är hårdrocken där t o m inslag av djävulsdyrkan kan förekomma. Om önskemålen om viss musik inte stämmer överens med kyrkans ordning, finns det alltid en möjlighet att förlägga icke kyrklig musik till minnesstunden. En borgerlig begravning saknar bestämd ordning och är således är helt fri till sin form. Det innebär exempelvis att anhöriga också kan välja vilken musik som helst.

Med begravningsordning menas den ordning som begravningsceremonin följer. Vanligtvis talar man om tre olika ordningar: Svenska Kyrkans ordning, Annan ordning och Borgerlig ordning.

Område anordnat för förvaring av avlidnas stoft eller aska och som har tagits i anspråk för detta ändamål, främst kyrkogård eller annat gravområde, minneslund, kolumbarium eller urnmur. En allmän begravningsplats är anordnad av församling inom Svenska Kyrkan eller av kommun eller annars av det allmänna. En enskild begravningsplats är annan begravningsplats än allmän. Enskilda begravningsplatser får anordnas och hållas bara av trossamfund eller stiftelser som har fått tillstånd till det.

Att under högtidliga former följa den avlidne till graven. Antingen till fots eller i följefordon efter kistan. Kistan bäres eller transporteras med hjälp av vagn eller fordon.

Se officiant.

Psalm som är särskilt lämplig att spelas och sjungas på begravningar. De psalmer som ofta förekommer på begravningar är "Bred dina vida vingar" (ps. 190), "Blott en dag" (ps 249) och"Härlig är jorden" (ps 297) m.fl.

Referat från en begravning i synnerhet på dagstidningens familjesida. Av referatet framgår när och var begravningen ägde rum, namn på medverkande som officiant, organist, solist, talare m.fl., vilka psalmer och solosånger som framfördes, griftetalets innehåll o s v

Värdighetstecken vid kunglig begravning, markerande den dödes identitet och sociala ställning. De kunde placeras i eller på kistan.

I första hand avses den hävdvunna eller stadgade ordningen för kyrkliga begravningsförrättningar och andra religiösa eller profana begravningsceremonier.

Yrkesbenämning på begravningsbyråmedarbetare med uppgift att ta hand om de efterlevande (kunderna) samt att ge råd och ta emot och effektuera begravningsbeställningen. Synonymt med kundmottagare eller beställningsmottagare. Jämför även representant.

Med begravningsskick kan avses dels olika gravskick och dels olika typer av begravningsceremonier.

Tal till den avlidne eller de efterlevande i samband med begravningen. Tal som hålls under själva begravningsceremonin är ofta Riktade till den avlidne medan tal under minnesstunden ofta riktas till de efterlevande och övriga gäster. Tal hålls av den som vill uttrycka sin uppskattning över den avlidnes livsgärning. Det förekommer att efterlevande undanbett sig tal under begravningsceremonin. Så kallat tyst avsked.

Minnestavla över en avliden. Begravningstavlor, som förekom i hem på sydsvensk landsbygd under 1800-talet, är en opretentiös form av folkkonst. Vanliga motiv är pelare, kista, änglar, timglas och urtavla omgivna av verser och texter om den döde.

Tidpunkten (dag, datum och tidpunkt) för begravningsceremonin. Vanligtvis sker begravningar numera på vardagar, företrädesvis mot veckans slut. På vissa platser i landet förekommer fortfarande sk lördagsbegravningar medan söndagsbegravningar i anslutning till högmässan helt försvunnit.

Lokala (eller religiösa) seder kring begravningar som fått fäste på en viss ort eller i viss kultur.

Synonymt med begravningsprocession.

Målad vapensköld i stort format, utskuren i trä och föreställande en avliden adelsmans personliga vapen. Begravningsvapnet, även kallat huvudbaner, bars på en stång främst i begravningsprocessionen för att efter gravsättningen vanligen hängas upp i kyrkan eller gravkoret. Bruket med begravningsvapen uppstod under 1500-talets senare hälft och är säreget för det svensk-finska riket.

De olika åtgärder i en församling eller samfällighet som har direkt samband med förvaltning-en av församlingens begravningsplatser. Exempel på åtgärder är gravöppning, kremation, gravsättning, gravskötsel mm.

De fyra huvudsakliga begängelseformerna är luftbegängelse, vattenbegängelse, jordbegängelse och eldbegängelse. Även mellanformer förekommer, exempelvis i kulturer där benen några år efter en jordbegravning grävs upp och placeras i sk. benhus ovan jord. I Sverige förekommer endast eldbegängelse (kremation) och jordbegängelse.

Synonymt med Begängelseform.

Yrkesbenämning på begravningsbyråmedarbetare med uppgift att ta hand om de efterlevande (kunderna) samt att ge råd och ta emot och effektuera begravningsbeställningen. Synonymt med begravningsrådgivare eller kundmottagare. Jämför även representant.

Att flytta den avlidne från ett bårhus till ett gravkapell eller kyrka i avvaktan på begravning en. I samband med bisättningen görs den döde i ordning, kläs och läggs i sin kista, så kallad svepning. Kistan med den avlidne sätts in i ett förvaringsrum som kallas bisättningslokal. Ordet kommer från uttrycket att "sätta kistan bi"

Lokal, oftast med kylmöjlighet, för förvaring av avlidna i kistor i avvaktan på begravningsce-remoni eller gravsättning. Bisättningslokaler förekommer oftast i direkt anslutning till kyrkolokaler och begravningskapell.

Bil som används enbart till bisättningstransporter till skillnad från begravningsprocessioner. En bisättningsbil rymmer ofta två kistor och har normalt inga fönsterrutor i kistutrymmet. Bisättningsbilen är mer ekonomisk än en processionsbil och används i huvudsak då anhöriga inte deltar i bisättningstransporten.

De bärare som behövs för att lyfta in och ut kistan i och ur bilen i samband med bisättningen. Oftast erfordras minst två bisättningsbärare ibland fyra.

Förteckning med avskrift av kort och band på kransar och sorgbuketter runt kistan under begravningsceremonin. Förteckningen som ingår som en del i minnesalbumet kan också innehålla en beskrivning av vilka blommor arrangemangen består av.

Inskriptionsmetod på gravstenar innebärande att texten och ornamenten (sand)blästras i stenen.

Med borgerlig begravning avses en begravningsceremoni som inte är styrd av något regelverk. Ceremonin är helt fri till sin form. Innehållet styrs av de efterlevandes, eller oftast den avlidnes, önskan. Ceremonin kan innehålla religiösa inslag helt eller delvis. Den kan vara religiöst neutral eller konfessionslös (fri från religion) eller ateistisk (gudsförnekande). I allmänhet menar man med begreppet borgerlig begravning en ickekyrklig begravningsceremoni. Synonyma begrepp är civil, konfessionslös, profan eller medborgerlig begravning. Borgerliga begravningar är relativt ovanliga (12 % av alla begravningar i Sverige år 2018 var borgerliga). I storstäderna är siffran dock högre och på landsbygden betydligt lägre. Jfr begravning i kyrklig ordning och begravning i annan ordning.

Synonymt med död och slut. Jfr även gå bort, avlida.

Förteckning över tillgångar och skulder i dödsboet per dödsdagen. Bouppteckningen ska registreras hos Skatteverket.

Dödsbodelägarnas förvaltning och avveckling av dödsboet, vilket innebär att man betalar skulder, inkasserar fordringar, säger upp abonnemang osv.

Nära anhörig som tar hand om det som brådskar efter dödsfallet, exempelvis tömma kylskåp och betala räkningar.

Uppdelning av gemensam och enskild egendom mellan makar eller sambor.

Se Borgerlig begravning. Jfr Begravningsordning.

Den som bestämmer tid och plats för bouppteckningsförrättningen samt uppger de tillgångar och skulder som den avlidne lämnat efter sig.

Sammanträde till vilket dödsbodelägarna kallas för att gå igenom förutsättningarna för bouppteckningen.

Utomstående person, vanligtvis boutredare från en begravningsbyrå, en jurist eller advokat, som har till uppgift att i delägarnas ställe ta hand om förvaltningen av dödsboet.

Närmaste arvingar, barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv.

Äldre benämning på kistan med den avlidne i kyrkan eller kapellet. Jfr också bårhus. Numera samma betydelse som exempelvis sjukbår, d.v.s. tillfällig bädd som kan bäras och är avsedd för transport av (sjuka, skadade och) döda.

Benämning på begravningsbil. Oftast avses begravningsbil som i första hand är avsedd för transport av avlidna på bår, exempelvis de bilar som används vid s k polishämtningar.

Lokal för omhändertagande och undersökning av avlidna. Landstingen och kommunerna svarar för de flesta svenska bårhusen. Dessa inrymmer bl.a. (kylda) rum för förvaring av döda, svepnings- och visningslokaler samt utrymmen för undersökning (obduktioner) av de avlidna. Ofta är bårhusen förlagda till sjukhus eller sjukhem. En lokal som är avsedd för förvaring av avlidna i kista i avvaktan på begravnings-ceremoni och/eller gravsättning kallas nuförtiden bisättningsrum och finns vanligen i anslutning till kyrka eller kapell. Ursprungligen avsågs med bårhus ett utrymme för förvaring av församlingens likbårar, sedermera också med uppgift att hysa oidentifierade avlidna, liksom även självmördare.

Att hämta den avlidne med bår till skillnad från med kista. Bårhämtning förekommer oftast då den avlidne skall föras från dödsfallsplatsen, som kan vara i hemmet eller på vårdboende eller på annan plats, till närmaste bårhus för förvaring i avvaktan på att kistläggning kan ske.

Kapell som spänns över båren vid transport av avliden. Kapellet, som skall skydda båren för Insyn, är oftast sytt av sammet eller annat textilt material, ibland även plastmaterial.

Lakan som används vid transport av avlidna på bår. Lakanet läggs över eller runt den döde.

Smeknamn på person som anlitas att sjunga på begravningar.

Transport (i bil) av avliden på bår till skillnad mot transport av avliden i kista. J.fr. även bårhämtning.

Vävnad eller broderi som numera under begravningsceremonin läggs över kistan. Bårtäcke tillhandahålls ofta av hemförsamlingen och används av kostnadsskäl som alternativ till blomsterdekoration på kistan. Många anser att bårtäcket, som helt döljer kistan, också döljer döden som verklighet. Ursprungligen användes bårtäcke som skydd över kistan vid transport av båren (kistan) från hemgården till kyrkogården. Bårtäcken kunde förr också ägas av enskilda familjer och lades under eller över kistan under begravningsceremonin.

Ställning på hjul avsedd för bårar. Bårvagnar används för att underlätta hanteringen av avlidna på bår i första hand på bårhusen. Ordet är även synonymt med bårbil.

Förhistorisk grav bestående av en båtformad anläggning av sten (skeppssättning) eller av en verklig båt.

Person eller personer som bär kistan i samband med bisättning, transport, begravningsceremoni eller gravsättning. J.fr. bisättningsbärare och bärare vid begravningen eller bärarlag.

De bärare (j.fr. också bärarlag) som erfordras för att kistan skall kunna bäras in i kyrkan eller kapellet samt ut ur detsamma i samband med begravningsceremonin. Dessa bärare bär också kistan med den avlidne fram till graven där de sänker ner den (sänkning).

De professionella bärare som, ofta i procession, efter eller under begravningsceremonin, bär kistan med den döde ut ur kyrkan eller kapellet fram till graven och där sänker den. I bärarlagets uppgifter ingår normalt också inbärning i kyrkan eller kapellet från bisättningslokalen. Vidare kan i bärarlagets uppgifter ingå utbärning av kransar och sorgbuketter till graven.

Yrkesbenämning på person som arbetar på begravningsbyrå eller transportföretag och vars uppgift är att transportera avlidna i kista eller på bår. I chaufförens uppgifter kan också ingå kistläggning och svepning. Representanten på en begravningsbyrå är oftast också byråns chaufför.

Synonymt med borgerlig begravning.

Moment under begravningsceremonin när anhöriga och övriga begravningsgäster går fram till (och ofta runt) kistan för att ta avsked av den avlidne. I samband med defileringen spelas ofta stilla orgelmusik och medtagna handbuketter läggs på eller vid kistan.

Pengar till den egna begravningen som sätts in på särskilt konto i bank genom begravningsbyråns försorg. Med depositionen kan följa ett förordnande som innebär att man i förväg bestämmer eller uttrycker en önskan om hur begravningen skall ske.

Från och med år 2000 försvann dissenterskatten och ersattes med en begravningsavgift. Se Begravningsavgift.

Olika typer av dödlig pest som drabbade befolkningen runt om i världen under 1300-talet, böldpest, blodpest samt lungpest. Det ursprungliga namnet i Sverige var stora pesten eller stora döden. Namnet digerdöden kommer först på 1500-talet.

Alla som dör, oberoende av ålder och tidigare sjukdomar kan komma ifråga som donatorer av organ och vävnader för transplantation eller annat medicinskt ändamål. Enligt Transplantationslagen anses den som inte meddelat sin inställning i frågan ha sagt ett ”passivt” ja till donation och man har då rätt att ta organ och vävnader från den döde, förutsatt att de närstående inte motsätter sig det.

En gravsten förankras vanligen genom att den placeras på en delvis nedgrävd sten- eller betongsockel. Sockeln förses med grova stift, s k dubbar, som passar i motsvarande hål på stenens undersida.

Urna med plats för aska efter två avlidna, i första hand två makar. Dubbelurnan kan vara avdelad med en mellanvägg, men vanligtvis förvaras askorna i samma utrymme.

Synonymt med avlida.

Dödbok, en av de kyrkoböcker som alltsedan 1686 skall föras i varje församling av Svenska kyrkan. Här antecknas alla personer i församlingen som avlidit. Boken innehåller uppgifter om bl.a. den avlidnes namn, födelsetid, yrke, bostad, civilstånd, dödsdag, eventuell dödsorsak, dödsort, läkare som utfärdat dödsbevis, dag för begravningsceremoni och gravsättning av stoft eller aska. Numera sedan folkbokföringen övertagits av lokala skattemyndigheten (1991), avser uppgifterna i kyrkans dödbok endast avlidna medlemmar.

Beslut av domstol att en försvunnen person skall anses vara död. Reglerna om dödförklaring återfinns i Ärvdabalken. Ansökan om dödförklaring får göras när tio år gått sedan den försvunne veterligen senast var vid liv. Skulle den försvunne vara över 75 år gammal kan ansökan göras redan efter fem år. Kan det antas, eller är det utrett, att den försvunne befann sig i livsfara får ansökan göras redan efter tre respektive ett år. Efter flodvågskatastrofen i Thailand 2004 ändrades lagstiftningen så det går att ansöka till Skatteverket direkt om dödförklaring. Det ska då vara säkerställt att den försvunne personen varit med om en stor olycka eller naturkatastrof. Lagändringen uppkom då många familjer efter tsunamin ställdes inför praktiska problem när deras anhöriga inte kunde dödförklaras.

Född utan livstecken. För att en dödfödd skall kunna klassificeras som barn måste graviditets-tiden vara mer än 28. Vid kortare graviditetstid betecknas födelsen som missfall (abort).

Gammal benämning på kyrkogårdsarbetare d.v.s. person som bland andra sysslor gräver upp eller öppnar graven inför gravsättningen och som sedan fyller igen den.

Annons, oftast i dagstidning på familjesidan, som innehåller uppgift om att någon har avlidit. I dödsannonsen anges oftast födelse- och dödsdatum, närmast sörjande, tid och plats för begravningen samt uppgift om minnesstund och önskemål om minnesgåvor. Dödsannonsen kan också innehålla en symbol samt dikt, strof eller vers som erinrar om den döde. Idag finns de flesta annonser även på nätet (Familjesidan).

Symbol i dödsannonsen som erinrar om den avlidne och hans livsgärning. Ursprungliga symboler i Sverige var olika former av korset, kristendomens symbol. Numera finner man en mångfald symboler liksom yrkesinsignier, bilder som visar fritids- och hobbyintressen liksom enbart vackra dekorer.

Äldre benämning på dödsorsaksintyg.

I lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död, definieras det nuvarande dödsbegreppet som innebär att en människa är död när hjärnan är död. Hjärnans död fastställs i mer än 99% av alla dödsfall indirekt genom att läkaren konstaterar att puls och andning, som regleras av hjärnan, har upphört.

Intyg som visar att en person är död. Vanligen utfärdas dödsbeviset av den läkare som först konstaterat att personen är död. Jfr dödsorsaksintyg som visar vad dödsorsaken är.

Ett alternativ till bouppteckning som görs av socialförvaltningen i de fall den avlidnes tillgångar (jämte ev. andel i efterlämnad make/makas giftorättsgods) inte förslår till annat än begravningskostnader och andra kostnader i anledning av dödsfallet.

De tillgångar och skulder, rättigheter och skyldigheter som den avlidne lämnar efter sig.

De som är delägare i dödsboet, d v s efterlevande make, sambo, arvingar och eventuella testamentstagare.

Meddelande om att någon är död. Vanligen avses muntligt (eller skriftligt) besked om ett dödsfall som framförs till den avlidnes närmast anhöriga.

Den bädd, säng eller motsvarande, där den avlidne dog och därefter vanligen görs i ordning inför de efterlevandes besök och avsked.

Den dag, veckodag och datum, då dödsfallet ägde rum.

Förekommer i konsten, litteraturen och musiken. Dödsdansen ett memento mori motiv, avsett att påminna om allas likhet inför döden. Motivet kan utformas som en långdans där Döden, personifierad som ett skelett, dansar iväg med människor av alla stånd.

Synonymt med någons död.

Att anmäla någons dödsfall. Används i första hand avseende officiell anmälan till olika myndigheter, kyrkan eller försäkringsbolag och liknande. Även benämningen på särskild blankett som används eller krävs av exempelvis försäkringsbolagen.

Platsen där dödsfallet inträffat. Exempelvis i bostaden, på olycksplatsen, på vårdhemmet eller sjukhuset osv. Dödsfallsplatsen anges i dödsbevis och dödsorsaksintyget.

I egyptisk religion fyra söner till Horus som troddes sörja för mat och dryck åt den döde i graven. Vid balsameringen placerades den dödes inälvor i fyra krukor, kanoper, som ställdes under Horussönernas beskydd och vilkas lock ofta avbildade deras ansikten.

Gåva som av gåvotagaren kan göras gällande först efter givarens död. Sådan gåva är giltig endast om den skett genom testamente, vilket bl.a. innebär att det står givaren fritt att när som helst före sin död återta gåvolöftet.

Barmhärtighetsdödande, eutanasi, åtgärder som påskyndar dödens inträde. Med passiv dödshjälp avses att man i vården av svårt och obotligt sjuka undviker medicinska eller andra tekniska åtgärder. Aktiv dödshjälp är åtgärder som direkt förkortar patientens liv (t.ex. överdos av morfin eller sömnmedel). Den är inte tillåten i Sverige utan bedöms som brott mot annans liv men tolereras t.ex. i Nederländerna och Schweiz. I Sverige och i många länder diskuteras av och till möjligheten att legalisera aktiv dödshjälp till svårt sjuka patienter. Förespråkare för sådan hjälp har bildat intresseföreningar, t.ex. Rätten till en värdig död (RTVD).

Byggnad från förhistorisk tid uppförd över en eller flera gravar.

Plötsliga kroppsliga fenomen som inträffar strax före och under det döden inträder hos människan, dvs. när hjärnan upphör att fungera. I detta skede faller blodtrycket, t.ex. vid svår kroppsskada med blödning. Därvid uppstår syrebrist i hjärna och ryggmärg vilket, om tryckfallet är snabbt, kan ge retningsfenomen i nervcellerna med muskelkramper som följd. Om kramperna omfattar bröstkorgens muskulatur pressas luften ur lungorna förbi stämbanden som kan vara sammandragna. Då uppstår ljudfenomen ("dödsrosslingar") och man säger att den döende utandas sin sista suck. I de flesta fall inträder dock döden lugnt och stilla, därför att hjärnfunktionerna avtar långsamt liksom andning och hjärtaktivitet. – Tidigare har man uppfattat dödskampen som tecken på människans mer eller mindre medvetna kamp mot döden. Numera vet man att aktiviteten i högre centra i hjärnan under dödskampen är så höggradigt nedsatt att medvetande inte torde föreligga.

Dyrkan av avlidna, ofta framkallad av fruktan för den döde som tros uppehålla sig på den plats där han begravts.

Avgjutning (oftast av gips) av den dödes ansikte.

De personer i familjen, släkten och bekantskapskretsen som den avlidne lämnar efter sig. Med efterlevande avses ofta nära anhöriga, men även mer avlägsna vänner och bekanta räknas också som efterlevande.

Mycket vanlig hälsning på kort eller band på kransar och sorgbuketter som sänds till begravningsceremonin. Förkortas ESH.

Mycket vanlig hälsning på kort eller band på kransar och sorgbuketter som sänds till begravningsceremonin. Förkortas ESTOF.

En av de fyra begängelseformerna luftbegängelse, vattenbegängelse, jordbegängelse och eldbegängelse. Synonymt med kremation.

Se begravningsplats.

Gravplats med flera gravar, dvs utrymme för flera stoft eller askor. Förr avsågs med uttrycket en av familjen eller släkten köpt grav, men även en fritt (genom skattemedel) tillhandahållen gravplats är i realiteten en familjegrav om den rymmer flera avlidna .

Fanförare, fanbärare, benämning på den person som under marsch bär eller på stället håller en fana. I militär fanvakt finns 1:e och 2:e fanförare, båda officerare; fram till 1972 var 2:e fanföraren underofficer. Fanbärare kan även vara person från förening eller organisation som under begravningen hedrar den avlidne med föreningens fana.

Fana (likabetydande lågty. vane (ty. Fahne), ursprungligen 'tygstycke') 1en på stång fästad duk (flagga), avsedd att bäras. Fanor utgör kännetecken med symbolisk innebörd; militära fanor har ceremoniellt förlänats mottagaren. Till skillnad mot flaggor, som kan variera i storlek, har svenska militära fanor fastställda mått, som regel 140 cm höjd och 160 cm fri längd. Fana i mindre format kallas standar; gemensam benämning på fanor och standar är fälttecken. Förutom i militära sammanhang förekommer fanor i stor omfattning som kännetecken för föreningar av olika slag, organisationer, religiösa samfund, kommuner m.m. Sådana civila fanor är inte föremål för några bestämmelser beträffande färg, storlek eller symbolik.

(fr. fantôme, av likabetydande grek. pha´ntasma), inbillningsfoster, vålnad, spöke; modell av kroppsdel eller organ, avsedd för demonstration eller undervisning. Vid utbildning av tandvårdspersonal används t.ex. ofta fantommodeller av käkar eller tänder för träning av olika ingrepp.

Ytbehandling på gravstenar. Stenen bearbetas ofta manuellt med ett verktyg så att en slät men naturlig yta uppnås.

Det är i första hand sorgehuset som flaggar, men även andra som vill visa sin sorg kan göra det. Man kan också flagga på den dödes arbetsplats. Flaggan hissas på halvstång vid två tillfällen: På dödsdagen, eller dagen efter, och på begravningsdagen. När begravningen är över på begravningsdagen, hissas flaggan åter i topp. När man flaggar på halv stång ska flaggan först hissas i topp och sedan halas ner till 2/3 av stångens höjd. På fasadstänger ska flaggan däremot befinna sig mitt på stången. Innan flaggan halas ska den först hissas i topp.

Kooperationens begravningsbyrå som anlitas vid ca 27 % av landets begravningar (tillhör ej de Auktoriserade Begravningsbyråerna).

När döden enligt dödsbegreppet inträffar och personen är död i egentlig mening. Jämför social död.

Intresse- och yrkesförening för anställda på landets krematorier.

Med förgängligt material menas sådant material i en askurna som förintas inom 15 år i en jordgrav (exempelvis bleckplåt, trä, träfiber, bark m.m.). Jfr förgängligt material.

Korg i vilken förningen packades.

Någons föreskrift om hur han eller hon önskar att begravningen skall ordnas och utformas (praktiskt förordnande) eller föreskrift om arv i testamente (juridiskt förordnande) eller avsättning av medel till begravningen genom exempelvis bank eller tecknande av liv- eller begravningsförsäkring (ekonomiskt förordnande).

Mikrobiell nedbrytning av proteinhaltigt biologiskt material under begränsat lufttillträde, varvid det bildas illaluktande föreningar, såsom merkaptaner, svavelväte och aminer. J.fr. Nhumifiering och Njäsning.

Två, utanför dödsbodelägarkretsen kunniga och trovärdiga personer, gode män, som upprättar bouppteckningen.

Intresse- och yrkesförening för landets kyrkogårdschefer och motsvarande.

Matvaror som förr medfördes eller sändes i förväg till begravningskalaset. Förningen bestod av gängse kalasmat förpackad i påkostade och välgjorda korgar, byttor eller krus. Oftast organiserades förningen så att inget skulle fattas på bordet.

Speciell, ofta påkostad duk eller servett som lades över förningskorgen för att täcka och skydda matvarorna.

Normalt hälften av makars gemensamma nettotillgångar (tillgångar minus skulder).

Gravvårdar och andra gravöverbyggnader, stenramar, staket eller andra liknande anordningar på en gravplats.

Synonymt med gravtyp och även gravskick.

Plats för en flera gravar på en begravningsplats eller kyrkogård. I dagligt tal används ordet grav vilket egentligen avser en av flera gravar inom gravplatsen. En gravplats har ofta utrymme för flera gravar och kan då kallas för familjegrav eller släktgrav.

Den rätt på 25 år som uppkommer när en bestämd gravplats på en allmän begravningsplats upplåts av den som förvaltar begravningsplatsen till någon för gravsättning.

Placering av stoft eller aska inom en bestämd gravplats och placering eller utströende av aska i minneslund eller på någon annan plats än begravningsplats.

Med gravskick kan menas begängelseform eller gravtyp. Se dessa ord.

Kistgrav, urngrav, kolumbarium, urnkammare, gravkammare osv är exempel på olika gravtyper eller gravformer.

Se flaggregler.

(ytterst till lat. hu´mus 'jord', 'mull' och en bildning till fa´cio 'göra', 'ge upphov till'), de processer som vid förnans (döda växt- och djurresters) nedbrytning bildar humusämnen. De bildas genom att mellanprodukter – producerade under förnans nedbrytning till koldioxid, vatten och oorganiska ämnen – reagerar med varandra och med ämnen bildade av olika markorganismer. Marklevande organismer bidrar till nedbrytningen genom att sönderdela organiskt material och genom att röra om och luckra upp, vilket leder till att vatten, luft och mikroorganismer kommer åt. Näringsämnen blir sålunda åter tillgängliga för mikroorganismer och växternas rötter. Humifieringsprocesserna är i regel mycket långsamma. J.fr. Nhumus.

Församling inom Svenska kyrkan eller kommun som skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde.

Orgelpreludium eller orgelmusik som inleder begravningsgudstjänsten. Under ingångsmusi-ken kan anhöriga och begravningsgäster ta plats i kyrkan eller kapellet.

Psalm som inleder en gudstjänst exempelvis begravningsgudstjänsten. I Svenska kyrkan föregås ingångspsalmen ofta av ett längre orgelpreludium, så kallad ingångsmusik.

J.fr. begravning i enskildhet.

Med uttrycket avses en begravning där kistan med den avlidne gravsättes. Synonymt med kistbegravning. Motsatsen är alltså kremationsbegravning där den avlidne gravsätts efter kremation.

Grävd grav i jord, avsedd för kistor eller urnor. Oftast syftar man på en kistgrav (till skillnad från en urngrav) när begreppet används. En kistgrav kan dock också vara en gravkammare.

Pengar som i samband med äldre tiders kungliga begravningar (och kröningar) kastades ut bland åskådarna. Benämningen kastpenning användes också om de minnespenningar som präglades till kungliga begravningar (och kröningar).

Fundament eller upphöjt underlag för kistan vid begravningsceremonin. Katafalkvagn är ibland talspråk för en draperad kistvagn som man använder för att dra kistan ut till graven.

Synonymt med jordbegravning.

Grav avsedd för kistor. I en kistgrav ryms oftast även flera askurnor. Vanligast i Sverige är kistgravar nedgrävda i jord, men även gravkammare förekommer sparsamt.

Synonymt med borgerlig, medborgerlig, civil eller profan begravning.

Person som övertar dödsboets förvaltning om tillgångarna inte täcker skulderna.

Se kremering.

Handling som krävs innan kremation kan ske och intygar att kremation (eller gravsättning) kan ske utan hinder. Intyget utfärdas av Skatteverket (folkbokföringsmyndigheten) efter det att läkare utfärdat dödsbeviset.

Begravningskapell som är beläget i anslutning till ett krematorium.

Anläggning (byggnad) avsedd för kremering av avlidna. I krematoriet finns en eller flera ugnar där förbränningen av avlidna sker. Oftast finns ett eller flera krematoriekapell i anslutning till krematoriet.

Förbränning av stoftet efter en avliden person. Synonymt med eldbegängelse eller kremation. Kremeringen sker i särskild krematorieugn på ett krematorium. Kremeringen sker vid en temperatur om ca 800 – 1000 grader och tar normalt ca 1,5 timmar.

Yrkesbenämning på begravningsbyråmedarbetare med uppgift att ta hand om de efterlevande (kunderna) samt att ge råd och ta emot och effektuera begravningsbeställningen. Synonymt med begravningsrådgivare eller beställningsmottagare. Jämför även representant.

Det som en avliden lämnar efter sig i form av lösöre, fast egendom, värdepapper och andra ägodelar. Kvarlåtenskapen ärvs av de efterlevande arvingarna.

Hälften av bröstarvinges arvslott.

Med den efterlevande maken gemensamma bröstarvingar eller arvingar efter den först avlidne maken när barn saknas.

Bestämd sak eller visst belopp erhållet genom testamente.

Mottagare av legat.

Gravvård, oftast tillverkad av sten, som ligger på graven till skillnad från en stående gravvård. Ibland kan man se liggande hällar framför en stående. Orsaken kan vara att den ursprungliga stående stenen inte rymmer fler namn.

Äldre benämning på bårhus, d v s förvaringslokal för avlidna, oftast i kista, i avvaktan på begravning och gravsättning.

Synonymt med kremering.

Äldre benämning på bärarlag.

De rödvioletta fläckar som på en avliden ofta uppträder 10-12 timmar efter döden beroende på att blodet genom sin tyngd sjunkit till lågt liggande ställen på kroppen.

Synonymt med likprocession.

Se kista.

Synonymt med begravningsprocession. Möjligen med den skillnaden att den döde i en likprocession förs fram på bår utan kista. Jämför Karl XII:s likfärd.

Se Gravöl.

Benämning på de band eller selar, oftast tre stycken, som används vid sänkning av kista i en kistgrav.

Plats för nedtecknande av önskemål, digitalt eller fysiskt.

Se sorgklädsel.

Den klädsel eller drapering som sker på kistlockets insida för att dölja den obehandlade ytan och göra intrycket mjukare. Lockklädseln kan bestå av allt från pappersmaterial till de finaste tygerna. Lockklädsel görs i första hand på kistor med gångjärnslock.

Bruksföremål i bostaden, exempelvis möbler, mattor, husgeråd, prydnadsföremål, konst, smycken m.m.

Se begravningsmajning.

Synonymt med borgerlig begravning.

Branschmagasin för de som arbetar helt eller delvis i begravningsbranschen (begravningsbyrå-er, kyrkan, sjukvården, socialtjänsten m fl.). Utges av Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF).

En skål som förr dracks för den döde i samband med utfärdsceremonin.

Se sorgklädsel.

Officiant är den person som leder begravningsceremonin. Om ceremonin sker enligt Svenska Kyrkans ordning är prästen officiant. Exempel på andra officianter är en frikyrkopastor om begravningen sker i frikyrklig ordning eller person från annat samfund eller religion. Den som leder en borgerlig begravning kallas borgerlig officiant.

Med oförgängligt material menas beständigt material i en askurna (exempelvis koppar, brons och marmor). En sådan oförgänglig urna är avsedd att aldrig förmultna i en jordgrav. I nya gravar på de flesta kyrkogårdar i Sverige tillåts dock endast urnor av förgängligt material. Urnor i kolumbarier skall dock vara oförgängliga.

Dödsbo där arvskifte ännu inte har skett.

Florbehängd stång som bärs av prestaverare i täten av ett sorgetåg eller som hedersvakt under begravningsceremonin.

Se begravningsprocession.

Synonymt med borgerlig begravning.

Detsamma som agenda eller psalmkort. Tryckt kort eller blad som beskriver ordningen m.m. i begravningsceremonin. Oftast innehåller programkortets omslag den avlidnes namn och data samt dag och plats för begravningsceremonin. Psalmerna skrivs oftast ut för att de församlade skall slippa leta i psalmboken. Även namnen på de medverkande som officiant, musiker, solist och begravningsbyrå noteras. Programkortet blir ett minne från begravningen som oftast sparas i någon gömma därhemma. Programkortet blir värdefullt även för dem som inte hade möjlighet att själva komma till begravningen.

Se officiant.

Prästen kan ha olika klädedräkter vid en begravning: Röcklin, Alba eller Prästkappa. Prästkappan är en svart, veckad, fotsid kappa som bärs ovanpå kaftanen, ett traditionellt prästerligt ämbetsplagg. Förekommer främst i gammalkyrkliga församlingar.

Synonymt med programkort.

Benämning på yrkesgrupp eller arbetsfunktion på en begravningsbyrå. Representantens uppgift är att göra i ordning den avlidne i kistan genom kistläggning och svepning, sköta transporter av avlidna, kistor och urnor samt att förbereda och ansvara för de praktiska arrangemangen vid begravningsceremoni och gravsättning.

Förkortning av latinska Requiescat in pace eller mer känt med samma förkortning är engelskans ”Rest In Peace”. Detsamma som Vila i Frid

Se dödsruna.

Prästen kan ha olika klädedräkter vid en begravning: Röcklin, Alba eller Prästkappa. Röcklinet är en veckad, vit mässkjorta med vida ärmar, kompletterad med ett vitt eller svart band, stolan, som hänger ner från axlarna.

Ursprungligen en likkista av kalksten som ansågs förtära den döda kroppen. Numera är sarkofager stora yttre kistor, ofta stående på fötter. De är tillverkade av dyrbara stenarter som marmor och porfyr, polerade eller smyckade med uthuggna reliefer. Sarkofagen kan även vara av metall, t.ex. tenn, med rikt utsirade mönster.

Ersättning som prästen uppbar för att han förrättade en själamässa över en avliden.

Minnesmässa över avliden en tid efter dödsfallet. Själamässor på sjunde och trettionde dagen efter dödsfallet omtalas redan under tidig medeltid, t.ex. i Necrologium lundense.

Kyrkans sätt att genom klockringning kungöra en församlingsbos dödsfall Förr gjordes det så snart dödsfallet blev känt. Många församlingar har numera själaringning en gång i veckan. På andra håll är den helt avskaffad.

Benämning på den vagn i begravningsbilen som kistans främre benpar vilar på. Vagnen möjliggör att kistan på ett enkelt sätt kan föras in i och ur bilen. Skottet rör sig på en släde som går att dra ut ca en meter ur bilen, för bättre tillgänglighet vid i och urlastning.

Benämning på gravplatser som inte kräver de efterlevandes egenhändiga skötsel av planteringsytor och liknande. Exempel på skötselfria gravar är urngravar i kolumbarium, minneslundar, gravar som sköts av kyrkogårdshuvudmannen. Även gravar som redan sköts av någon kan betraktas som skötselfria i samband med en ny gravsättning. Den som önskar att en vanlig urn- eller kistgrav skall bli skötselfri kan ersätta planteringsytan med exempelvis gräsmatta, grus eller en stenhäll.

Se familjegrav.

När någon dör fysiskt, lever personen normalt ytterligare en tid i social mening. Man respekterar fortfarande den dödes beslut och den döde betyder fortfarande något i kretsen av de närmaste. Först en tid efter den fysiska döden klingar betydelsen av den döde och hans eller hennes uppfattningar av. Personen kan då sägas vara även socialt död. Social död har alltid föregåtts av fysisk död. Idag förekommer dock i vår välfärd med splittrade familjeförhållanden att en gammal person dör socialt innan den fysiska döden inträffar. Exempelvis om de efterlevande inte längre har någon relation till den gamle som dessutom kanske levt sin sista tid på långvården utan kontakt med sina närmaste.

Sorgband används idag mer sällan men vi lever i en tid då prioriteringar, samhörighet, släktskap är någonting helt annorlunda en bara för några decennier sedan. För att kunna markera att man har sorg finns ett sorgband (tillhanda hålls av auktoriserade begravningsbyråer) att fästa på blus, kavaj eller rockslag som en hjälp för en själv och till dem man möter. Detta lilla sorgband fästs med en pin med en fågelsymbol. I t.ex. sportsammanhang, då någon närstående till laget avlidit, kan laget bära ett brett sorgband på vänster arm.

Tragedi eller skådespel som i allvarlig form framställer lidande och ibland undergång.

Förr i lag fastställd tid efter makes död under vilken efterlevande make inte fick ingå nytt äktenskap (1 år för änka och ½ år för änkling enligt 1734 års lag).

Hur formellt man behöver klä sig på begravningar varierar. Men även när det inte finns några uttalade krav om klädsel, kan det kännas bra att klä upp sig. Det är dels ett sätt att förbereda sig själv inför begravningen, dels ett sätt att visa respekt och sitt deltagande. Det vanligaste idag för män är mörk kostym (kavaj). Svart slips är alltid korrekt. De som tillhör de närmaste kan även ha vit slips. För kvinnor kan det innebära, mörk dräkt, klänning, kjol, byxor, mörka strumpor och en vit scarf alternativt halsduk.
Valfri klädsel innebär att gästernas klädsel är just valfri. Detta hindrar inte de gäster som vill klä sig formellt att göra det. När det står ljus klädsel eller sorgklädsel undanbedes innebär detta att ljus (valfri) klädsel påbjudes.
Barn kan alltid ha sina finkläder.

Speciella smycken som förr bars med anledning av en nära anhörigs eller bemärkt persons död.

Se Utströende av aska.

Synonymt med digerdöden.

Se sorgklädsel.

Branschorganisation för landets privata begravningsbyråer. SBF auktoriserar sina medlemsföretag som anlitas vid ca 55 % av landets begravningar.

Bransch- och intresseorganisation för landets kyrkogårds- och krematorieförvaltningar inom Svenska Kyrkan och vissa kommuner.

Moment i gravsättningen då kistan eller urnan sänks i graven. Sänkning av kista sker oftast med hjälp av fyra till sex personer. Sänkning av urna kan ske av en person.

Barn som ej är gemensamma med efterlevande make.

Tacksägelse hålls i den avlidnes hemförsamling, i allmänhet vid högmässogudstjänsten söndagen efter det att dödsfallet blev känt eller vid högmässogudstjänsten söndagen efter begravningen. Prästen läser då från predikstolen upp den avlidnes namn. Efter bön ringer kyrkklockorna en kort stund.

Se begravningstal.

Arvinge som genom testamente erhåller lott som annan testamentstagare tidigare innehaft och förfogat över.

Synonymt med testator.

Se universell testamentstagare.

Den som upprättar testamente, testamentsgivaren.

Under defileringen eller avskedet i samband med begravningsceremonin, förekommer att anhöriga eller begravningsgäster vill säga några ord riktade till den avlidne, så kallat begravningstal. Med tyst avsked menas att efterlevande undanbett sig sådana tal. Möjlighet finns då ofta att säga några ord under minnesstunden.

Om den avlidne testamenterat hela eller en del av boet blir mottagaren dödsbodelägare och kallas universell testamentstagare.

Se askurna.

Grav eller gravplats för askurnor. En urngravplats rymmer endast askurnor till skillnad mot en kist- eller jordgrav som ursprungligen är avsedd för kistor men oftast också rymmer urnor. Med urngrav kan avses en gravplats i jord, urnkammare eller kolumbarium.

Gravsättning av urna med aska efter avliden.

Luftrum, oftast under jord, för en eller flera askurnor. I urkammaren, som kan vara en betonglåda med lock, ställs således urnorna in alltefter som dödsfall i släkten inträffar. En särskild form av urnkammare kan kolumbarium sägas vara.

Område (gravkvarter) på en begravningsplats som iordningställts endast för urngravplatser. I gravplatserna i en urnlund kan således inte kistor gravsättas. Ibland förväxlas begreppet urnlund med minneslund.

Urnor kan vara gjorda av olika material. I Sverige skiljer kyrkogårdsförvaltningarna på förgängliga urnor som skall förmultna i en jordgrav inom 15 år, samt oförgängliga urnor. Förgängligt material som förekommer i askurnor är exempelvis trä, träfibermassa, bark, järnplåt samt oglaserad och obränd keramik. Oförgängligt material är koppar, brons, marmor, keramik m.m.

Se Urngravsättning.

Fack för en eller flera urnor i kolumbarium eller urnmur. Urnnischer kan även förekomma i en vägg i en kyrka.

Graverad plåt, oftast i mässing, med den avlidnes namn, födelse- och dödsdatum. Plåten fästes på askurnan som ett tecken på vems aska urnan innehåller. Alternativt kan gravering ske direkt på urnan.

Se sorgklädsel.

Grävning av gravar i varv på kyrkogården dvs i rad efter den ordning som sockenborna avled. Förekomsten började på 1800 talet i norra Sverige.

Begängelseform där den avlidne begravs i vatten. Primitiv begravningsmetod där efterlevande (stammen) på ett enkelt sätt kunde bli av med den döde, exempelvis i rinnande vattendrag eller i öppet vatten. I modern tid förekommer sjöbegravning (gravsättning av den avlidne i havet) under ordnade och/eller tvungna former. Utströende av aska i hav eller vattendrag kan göras efter godkännande av Länsstyrelse i Sverige.

Mycket vanlig hälsning på kort eller band på kransar och sorgbuketter som sänds till begravningsceremonin. Förkortas VIF. Jfr engelskans ”Rest In Peace”, RIP.

Se sorgklädsel.

Handling som intygar vem som är vårdare av dödsboet, dvs är den som har hand om dödsboets angelägenheter. I första hand krävs vårdnadsintyg av Posten för att den som har hand om en avliden persons bo skall kunna kvittera ut postförsändelser, pensionsanvisningar eller postgiroutbetalningskort.