Den som ska lämna ett dödsbud hamnar nära sin egen död. En präst är van. Att lämna ett dödsbud ställer frågor till det egna livet.
– Du går in i ett vanligt Ikeakök till en kvinna med två barn som precis har hämtat på förskolan. Du ska säga till henne att ”din man kommer inte hem mer för han är död”. Då kan man uppleva det som att man förstör hennes liv. Eftersom man är budbärare, säger polisprästen Lisa Axelsson Runeborg. Det är polisens uppgift att lämna dödsbud men i Stockholms stift finns också en präst eller diakon som har jour och som kan följa med när polisen ber om det. Lisa Axelsson Runeborgs erfarenhet är att det oftast är de poliser som är unga i tjänst och i ålder som sitter i patrullen. Det är inte de som jobbat i 30 år och har 60 års livserfarenhet som lämnar dödsbuden.
– Då kan vi komma med en erfarenhet av att möta människor där livet har gått sönder. Den som får ett dödsbud hamnar i en akut kris. Då väcks alla möjliga reaktioner, de vanliga strategierna fungerar inte och precis vad som helst kan hända. Vi har en vana att möta akuta existentiella frågor, säger Lisa Axelsson Runeborg. Hennes uppgift i samband med dödsbud är att samordna diakoner och präster. Polispatrullen behöver bara ringa ett enda nummer.
Lisa Axelsson Runeborg är förvånad över att så många oväntade traumatiska dödsfall sker utanför institutioner, sjukhus eller hemsjukvård. Kyrkan tar emot ungefär 20 samtal i månaden. Lisa Axelsson Runeborg sitter som bakjour och får samtal ungefär två gånger i veckan. I värsta fall, om hon inte hittar någon annan, åker hon själv. I Stockholm finns sedan lång tid tillbaka en särskild endagsutbildning om att lämna dödsbud. Den har hållits en gång i månaden för poliser, präster och diakoner. Lisa Axelsson Runeborg har haft sitt jobb som polispräst sedan i höstas och ska börja hålla i utbildningen efter sommaren. Den tar upp hur polisen och Svenska kyrkan kan samarbeta, juridik och begravningslagar.
– Som representant för kyrkan pratar jag om hur man möter en människa i kris. Hur man kan agera. Hon har själv utbildning i psykoterapi, steg 1. – Man behöver inte ha gått teoretisk utbildning för att våga. Men man måste ha vågat tänkt, man måste vända blicken mot sig själv, hur tänker jag om mitt eget slut? Vågar man inte gå in i det egna, då är det svårt.
Om personen som kommer med dödsbudet visar att den vågar sitta kvar trots att man inte kan lösa problemet, då har man gett något att stå på. Att representera hoppet för en människa som har tappat det. – Som präst handlar det mer om vad jag representerar än om vad jag kan. Om omsorg, kontinuitet, tron på att det fanns något innan jag föddes och något efter min död. Det är att bli hållen. Det är det viktiga för att orka gå vidare. Jag finns kvar, de kan ringa mig. Det finns saker att tänka på som kan stå i vägen då ett dödsbud ska lämnas: det är inte så bra att verka stressad, tugga tuggummi eller gå in med skitiga skor.
– Den här personen tappar all hud. Man får vara ömsint. Men man får inte heller bli för försiktig, menar Lisa Axelsson Runeborg. – Du behöver vara den som tar lite kommandot, sätter fram en kopp te, säger: ’nu verkar det som att din hund är kissnödig, jag går ut med den’.
Text & Bild
Text: Anna Fredriksson
Illustration: Rebecca Elfast