”Pappa var besatt av döden”

Det blir omöjligt att utkräva ansvar av någon som hela tiden väntar på döden. Eric Roséns pappa använde döden som ett vapen. För att slippa ta ansvar och sluta ta droger.

Varje gång Eric Roséns pappa berättade att han trodde att han blivit dödligt sjuk blev hans mammas svar: ”nu igen”. – Så länge jag kan minnas talade han om att han snart var på väg att dö och att han var inställd på det. Det säger Eric Rosén som nyligen kommit med sin självbiografiska debutroman Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. Relationen till pappan är navet för berättelsen. Första gången Eric blir medveten om sin pappas dödlighet är han elva år. Då berättar pappan att han har försökt ta sitt liv.

– Pappa trummade också in att vi på fädernet inte blev särskilt gamla. Han använde döden som ett vapen. Det var ett sätt att friskriva sig från ansvar. Varför ska jag sluta punda nu om jag bara har fyra fem år kvar? Erics pappa missbrukade både alkohol och droger och levde ett liv som tog ut sin rätt på kroppen. Föräldrarna var skilda men när Erics mamma ringde vid oväntade tillfällen var han beredd på det värsta.

– Under ett antal år sov jag dåligt, var lättstressad. Jag blev ängsligare och mer orolig. Pappan hamnade i fängelse dömd för ett dråp av en bekant från ett behandlingshem. Han kom inte ihåg något från händelsen och erkände aldrig. Samtidigt var han en älskad pappa, den som uppmuntrade och berömde Erics skrivande. De brevväxlade under fängelsetiden. – Fängelset var först bra, men pappa ville så gärna missbruka, han valde det när hoppet om en ny rättegång försvann. Eric Rosén är kritisk till bristen på stimulans i fängelset och avsaknaden av det man skulle kunna kalla kriminal-vård. – Jag drömmer om en helt annan syn på interner. En lyckad rehab ger jättestora ringar på vattnet, ibland för 15-20 personer runt omkring. Periodvis kände Eric skuld över att han möjliggjorde sin pappas missbruk genom att inte orka distansera sig. – Jag tror inte att man hjälper missbrukare bort från missbruket genom att alltid finnas där. Jag har känt skuld kring det, när han var i livet. Nästan som att jag är egoistisk som inte orkar sätta ner foten. Om det är för att det är bekvämt för mig. Så känner jag inte idag. När Eric är 28 och hans bror 31, dör pappan verkligen, då har levern gett upp. Eric kommer till sjukhuset. – Det var inte svårt för mig att ta till mig att han skulle dö, det hände framför ögonen. Jag accepterade det, kände att det kunde vara en befrielse för honom, såg ingen väg tillbaka. Det var Eric och hans bror som städade ur pappans lägenhet. – Det uppstod en närhet mellan oss. Det fanns en trygghet i att det var vi två. När vi mötte kaoset fanns det ingen skam eller behov av bortförklaringar.

Eric tar alla pappans EdMcBain-pocketar och uppslagsverket med amerikansk slang, det är det enda som finns kvar som varit pappans under hela Erics liv. De ska stå i Erics bokhylla för alltid. Begravningen var det Eric som fick ordna. – Det var ingen lustfylld upplevelse, även om det var skönt att ha något väldigt konkret att hantera. Att administrera en förälders begravning, där börjar man att välja hur man berättar vem föräldern var, med platsen, psalmer, dikter. Beskrivningen av begravningen avslutar boken. Eric hade bett prästen läsa Nils Ferlins ”Med många kulörta lyktor”. En dikt som gör att ingen kan låtsas som att allt var bra, som att allt var normalt. – Jag minns väldigt väl att byrån var suveräna, raka och krassa utan att vara ointresserade eller blasé. De blev inte för käcka. Det var fint och respektfullt. Eric valde jordbegravning för att det stämde med bilden han hade av en begravning. Eftersom socialtjänsten betalade hade de inte råd att välja vilken kista eller vilken gravsten de ville. – Jag var där i somras vid graven. Det var första gången på fem år, jag kände mig tillfreds.

Eric Rosén

Ålder: 39

Bor: Stockholm

Familj: Fru

Aktuell med: Debutromanen Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, Natur & Kultur, Jobbar som biträdande redaktör på Aftonbladet.

Fritidsintresse: Parfymer, har en stor samling

Bestämt om egen begravning? ”Absolut inte, det är inte viktigt för mig i nuläget.”

Text & Bild

Text: Anna Fredriksson

Bild: Viktor Gårdsäter