Det är tidig förmiddag utanför kyrkan där två äldre svartklädda herrar väntar på den kista de snart ska sänka till den sista vilan. Kistbärarna Kjell Wendel och Herbert Gaugl kan inte tänka sig ett finare uppdrag.
Det närmaste de flesta av oss kommer ett bärarlag är om vi själva bevistar en jordbegravning. Då bärs kistan i en högtidlig procession genom kyrkan av sex bärare ut till den väntande katafalken, som rullas till den oftast närbelägna nygrävda graven på kyrkogården. De är enhetligt klädda i oklanderliga svart kostym, vit skjorta och svart slips och deras uppdragsgivare är oftast en begravningsbyrå.
Inför sänkningen i jorden har de anhöriga samlats medan Kjell Wendel, 70, och Herbert Gaugl, 75, och deras kolleger förbereder sänkningen. Inget får gå fel och att kistan skulle tippa och lägga sig på sidan skulle vara en mardröm, som ingen av dem dessbättre varit med om.
Det gäller att med millimeterprecision placera kistan absolut vågrätt ovanför den nygrävda graven innan den för dagen utsedde arbetsledaren ger klartecken för sänkningen.
– Vi kallar honom korpralen och det är han som bestämmer vem som ska ta huvudändan och vem som ska ta fotändan. Det är ett jobb som ska göras och det är viktigt för mig att utföra det värdigt och korrekt, säger Herbert Gaugl.
Herbert och Kjell har frilansat som bärare i många år och möts nästan varje vecka i någon av Stockholms eller kranskommunernas kyrkor eller kapell.
Livets förgänglighet är väldigt närvarande.
– Jag tänker nog mer på liv och död än tidigare. Att vara tacksam för det jag har och att få vara frisk. Vid en av mina första begravningar var den avlidne en pojke på 13 år och hela kyrkan var full av anhöriga och ungdomar. Det var tungt, säger Kjell.
Den här sommardagen väntar de båda kollegerna tillsammans med ytterligare en bärare utanför Gustav Adolfskyrkan i Stockholm och väntar på en kistleverans. Deras uppdrag är att tillsammans med begravningsbyråns chaufför rulla in kistan och placera den i koret i god tid innan begravningsgästerna kommer.
Det är viktigt att hanteringen av den avlidna sker med värdighet och vördnad och när allt är klart samlas bärarna runt kistan och bugar i respekt för den döda innan de diskret lämnar kyrkan.
Nu är det ledig tid i två timmar innan det är dags för utbärning och den tiden använder bärargänget ofta till att fika tillsammans. Restaurangen på ett närbeläget äldreboende är populärt för där finns billiga räkmackor. Här skojar och gnabbas bärargänget och samtalsämnena
är långt från arbetsuppgifterna
i kyrkan.
Herbert säger att det viktigaste för honom är att känna att han har ett seriöst och viktigt jobb som han kan känna sig stolt över. Han känner att han gör en viktig samhällsinsats.
– Jag har en katolsk bakgrund och jag har alltid varit intresserad av kyrkobyggnader och deras historia, och här får jag verkligen odla det intresset, berättar Herbert Gaugl.
Bärarna får också en inblick i andra kulturers sedvänjor. Vid kinesiska begravningar är det kutym att de anhöriga delar ut gåvor till bärarna, oftast en godisbit och kanske en liten slant i form av en 20-kronorssedel.
I andra kulturer kan en begravning redan på kyrkogården vid sänkningen ha festprägel. Bärarna är vana att se hur begravningsgästerna plockar fram medhavd alkohol och skålar vid graven och för den döde. Vid ryskortodoxa begravningar är kistan öppen, det är lite speciellt, tycker bärarna.
Kjell Wendel och Herbert Gaugl ingår i ett bärargäng på ungefär 50 personer. De arbetar för ett begravningsföretag som har 22 kontor i Stockholm och får betalt per utförd tjänst enligt en fast prislista. Det är inga stora summor och det är inte pengarna som motiverar bärarna.
Bärarnas närmaste chef är administratören Camilla Mattsson.
– Det finns inga formella krav på utbildning eller yrkesbakgrund men vi är mycket noga med att bärarna ska ha en lugn personlighet och ett förtroendeingivande uppträdande. De ska ha lätt att samarbeta och ha en humanistisk grundsyn, säger hon.
Bärarna är i princip alla pensionärer och flera jobbar kvar till långt efter 80 år.
– Vi är mycket stolta över våra bärare och får ofta beröm för deras insatser av anhöriga, präster och officianter för deras värdiga och respektfulla uppträdande och faktiskt också för att de är enhetligt och representativt klädda, säger Camilla Mattsson.

Text och foto: Marianne Hühne von Seth

Historik kistbärare
Den svenska traditionen med jordbegravning, eller jordfästning som det också kallas, är i sin nuvarande form från år 1686. Men redan från 800-talet, när Sverige kristnades, var jordbegravning
den enda formen av gravsättning och den kom att dominera långt in på 1900-talet.
I Malmö finns än i denna dag likbärarlaget Enigheten, som grundades 1729. Sista uppdraget var att bära kistan där den kände skånske kapellmästare Leif Uvemark vilade, han var själv medlem i Enigheten. Föreningen lever vidare med cirka 600 medlemmar.
I storstäderna har det nästan alltid funnits professionella bärare som begravningsbyråerna har anlitat. Svenska kyrkan betalar enligt lag begravningsbyråernas kostnader för bärare. Detta för att inga anhöriga av ekonomiska skäl ska behöva avstå. Det är en markering att vi alla är lika inför döden.
I landsorten var det tidigare vanligast att kistan med den avlidna bars till sista vilan av anhöriga, grannar och vänner. Men i och med industrialismens framväxt bildades bärarlag bestående av volontärer och på landet finns fortfarande byabärarlag.
Av alla begravningar i Sverige är endast cirka 15 procent jordbegravningar. Det vanligaste är begravning med den avlidna i kista där den avlidna kremeras efter ceremonin.

Källa: Wikipedia och Sveriges Begravningsbyråers förbund, SBF.