Med blommor och änglar visar vi relationen

Vad gör vi egentligen när vi besöker en grav? Ny forskning berättar om hur vi med blommor och föremål berättar något om vår relation till den döda. Och att vi också kommunicerar med den vi saknar. En känsla som kan upplevas som problematisk.

En ny unik forskningsstudie vid Göteborgs universitet kartlägger de kulturella uttrycksformer människor ägnar sig åt på kyrkogårdar. En studie från tre begravningsplatser i Göteborg visar hur viktiga blommor och andra dekorationer är för att konkretisera relationen mellan levande och döda.

En stark svensk norm är väl underhållna och prydliga gravar. Men även starka normer förändras över tid. Vad som är vackert har med tycke och smak att göra och varierar mer idag. Det finns ett tydligare behov av att uttrycka identitet genom vilka blommor eller föremål vi väljer att pryda gravarna med.

Traditionen att tända ljus har inte alltid funnits i Sverige. Även andra nyare företeelser som stenar, teddybjörnar och porslinsänglar har börjat bli självklara.

– Det har skett en intimisering i samhället och i sociala medier som även avspeglar sig på begravningsplatserna. Människor gör platserna till sina och tar dit speciella blommor och föremål som berättar något om dem själva och relationen till den döda, berättar religionsvetaren Wilhelm Kardemark. Tillsammans med kollegan Jessica Moberg har han kartlagt de aktiviteter människor ägnar sig åt när de besöker kyrkogården.

Enligt studien är det viktigt för besökarna att gravvården utformas efter de dödas personlighet. En svärfar som uppskattade djur och natur fick jordfästas i en “naturlig” del av begravningsplatsen. En son begravdes i skuggan av höga träd eftersom han inte gillade att sola.

Gravstenar och urnor utformas för att spegla den dödas liv och val. Även valet av jordfästningsplats är en viktig del av denna process.

– I Göteborg finns en form av estetisk segregering genom att gravarna ska se likartade ut. Det gör att man väljer olika delar av begravningsplatsen beroende på om man exempelvis vill ha mer guld och marmor eller en mer sparsmakad stil, säger Wilhelm Kardemark.

Trots individualiseringen syns gemensamma kulturella mönster i hur man berättar om den döde. Samtidigt är vi också präglade av normer och estetiska strukturer med förankring i etniska, religiösa och kulturella skillnader. Många svenska begravningsplatser skapades som kontemplativa platser medan det i katolska länder som Mexiko är vanligt med social interaktion vid gravplatsen.

I Sverige besöker de flesta begravningsplatsen ensamma. Ofta en äldre kvinna som förlorat en make, eller också ett par som besöker graven tillsammans. Mindre vanliga är familjegrupperingar.

Svenska begravningsplatser är vackra gröna oaser, men trots sekulariseringen finns det samtidigt en kollektiv medvetenhet om att det är en annorlunda plats än andra parker.

– Det tycks finnas en gemensam förståelse och kulturell medvetenhet om hur man förhåller sig på en begravningsplats. Man springer inte intervaller, går inte på andras gravar och är sällan högljudd. Har man picknick sätter man sig inte mitt i en gravlund, säger Wilhelm Kardemark.

En känsligare sida är hur vi kommunicerar med avlidna, något som är en viktig del av många besök. Allt från att sända en tanke till att uppleva att det någon finns där och svarar. Men känslan av närvaro tonas ofta ner.

– Denna tvetydighet är återkommande i intervjuerna. Å ena sida beskriver många en känsla av att de döda finns där som personer man kan interagera med och uppleva som närvarande. Å andra sidan framställs dessa erfarenheter som problematiska, som något man inte bör känna, menar Wilhelm Kardemark.

Text & Bild

Text: Marie Starck

Foto: Shutterstock