Jord eller eld

Svensk lag tillåter två begängelseformer – kremering och jordbegravning. Vad vi väljer är personligt men styrs också av traditioner som går långt tillbaka. Det finns föreställningar om vad som händer med kroppen om vi brinner upp eller om vi grävs ner. Men vad är egentligen sant? Hur påverkar valet avskedet? Har det någon betydelse för miljön? Memento reder ut begreppen.

När döden inträffat och fram till kroppen, eller askan efter kroppen, får sin sista viloplats behandlar vi den döda kroppen med samma värdighet som om den vore en levande människa. Det är en fråga om etik och respekt.

Den här perioden sågs förr i tiden som en farlig tid, ett tillstånd mellan två olika världar då ingenting fick gå fel och övergångsriterna var viktiga.

TANKAR PÅ VAD som ska hända med vår kropp när vi väl är döda har väldigt lätt att sätta fantasin i rörelse även idag. Att bli nedgrävd i jorden kan ge känslor av klaustrofobi, samtidigt som att bli uppeldad kan få oss att tänka på helvetets flammor. Våra föreställningar bottnar i att det är skrämmande att tänka på att man faktiskt ska vara död, menar Lynn Åkesson, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. – Den döda kroppen tillskrivs att kunna känna till exempel kyla och värme, säger hon.

Och kremation eller jordbegravning ä de gravskick vi har att välja på. För drygt hundra år sedan var enbart jordbegravning möjlig. Då fanns en skräck att bli levande begravd och alla möjliga tekniker för att ta reda på att någon var död på riktigt. – Det här verkar ha följt med som en slags skräckidé. Filmer och böcker suger tag i och underblåser den här rädslan, den får mycket näring, säger Lynn Åkesson.

KREMERINGEN KOM till Sverige i slutet av 1800-talet, först kallades den frivillig likbränning och sedan eldbegängelse. Att välja kremation sågs som radikalt. Det förespråkades av bland andra läkare som anförde hygieniska skäl, men också estetiska. Kremering kopplades så småningom ihop med det moderna, industrialiserade samhällets nya teknik. Idag är det det absolut vanligaste gravskicket.

2017 valdes kremering i 81,3 procent av alla begravningar. I Stockholm var siffran så hög som 94 procent. Fortfarande är det stora skillnader mellan stad och land. Från början fanns ett religiöst motstånd mot kremering, att bränna någon sågs som hedniskt och ett hinder för återuppståndelsen. – Jag tror inte att det är så allvarliga överväganden idag utan mera en slags känsla för det ena eller det andra, säger Lynn Åkesson.

Antalet jordbegravningar i Sverige ökade för något år sedan en aning men nu ligger siffrorna relativt stilla. Fler nyanlända väljer jordbegravning men också yngre väljer det med argumentet att vara en tydligare del av kretsloppet.

Text & Bild

Anna Fredriksson