Gemensamt är vanmakten

Hur lever jag med min historia? Det jag gjort och det jag varit utsatt för? Det är frågor som kan komma upp i de samtal som fängelseprästen Annastina Jönsson har med intagna.

Fängelsekyrkans lokaler ligger längst in på Kumla-anstalten. Vägen dit är kantad med övervakningskameror och de låsta dörrarna öppnas från en säkerhetscentral. Den långa mögelluktande kulverten som förbinder fängelsets alla delar är en flaskhals. Bara en fånge i taget får passera den. Väl framme känns rummet med kafébord riktigt mysigt även om det är fönsterlöst. Bara genom det färgade glaset i det lilla kyrkorummet når dagsljuset in. Gallren skymtar där bakom. Här sker inga begravningsgudstjänster men under sina fem år som fängelsepräst här på Kumla i Närke har Annastina Jönsson haft flera vigslar och dop. – Både av intagna och av ett barn som också blivit till på anstalten.

PÅ KUMLA HAR de intagna långa strafftider, många har livstid. År då det hinner hända mycket utanför fängelset. För dem som levt i en kriminell miljö är dödsbud inte ovanligt. Vänner som dör av en överdos eller en bror som blir mördad. Är säkerhetsriskerna för stora beviljas ingen permission för att ta avsked. Det spelar ingen roll om det är din mamma eller ditt barn som begravs. Men en minnesstund kan hållas i fängelsekyrkan. – Vi försöker ha den samma tid som begravningen sker på utsidan. Vi kan samtala om den som dött, om relationen. Den intagne får gråta och släppa fram det som han inte alls vill visa på avdelningen. Det är mycket tufft för många, säger Annastina. Men det händer att permission beviljas. Då kan den intagne få åka med handfängsel, midjefängsel och fyra vakter till platsen för begravningen och ta ett eget avsked, utan att träffa någon annan. ANNASTINA JÖNSSON fyller 67 och går snart i pension. Något hon inte ser fram emot, hon skulle gärna fortsätta arbeta på Kumla. De allra flesta dagar är hon tacksam över att få vara präst här. – Det är meningsfullt, intressant och utmanande. Även om handlingen som lett till att någon sitter här varit fruktansvärd, så är det människor. Varje människa förtjänar respekt. Jag tänker att det kunde varit jag. Om jag haft den barndomen, hamnat i den situationen. Att någon annan bestämmer att du ska vara inlåst är den yttersta begränsningen. Ensam 12 timmar per dygn i cellen finns tid att tänka. Mycket ställs på sin spets – Det blir avskalat för mig också. Existentiellt. Frågorna blir direktare. Hur lever jag med min historia? Det jag gjort och det jag varit utsatt för.

MENINGEN MED LIVET och hur man ska tänka på framtiden kan komma upp i samtal. Om det finns barn som man förlorat kontakten med, kan man återupprätta den? –Jag är här för deras skull, blir vittne. När de har tankar om att det inte finns någon framtid eller något hopp, då kan jag bara försöka dela det, och ibland bära ett ställföreträdande hopp. Annastina ser fram emot att en nyrekryterad imam snart ska börja här eftersom många intagna är muslimer. – En del kommer på våra gudstjänster. Trots det som skiljer blir det ibland så tydligt att ”Gud är större. ”Gemensam nämnare är vanmakten, att inte kunna påverka sitt eget liv. För många är vägen hit kantad av kriminalitet och drogberoende. Andra kommer från ett Svensson-liv, men så händer någonting som gör att man går över gränsen. För dem blir miljön ännu tuffare. Det händer att de intagna pratar med Annastina om att de är rädda för sitt liv. Initiativet till samtal kommer alltid från den intagne. Kanske är anledningen att det är lång kö till psykologen, bara att få prata eller att man vill veta om gud. Prästen har absolut tystnadsplikt. – Men om någon skulle berätta att de planerar att skada någon, då kan jag föra det vidare på något sätt utan att röja allt. Annastina är noga med att inte få dubbla roller, inte bli kompis med personalen. – Det kan riskera mitt förtroende hos de intagna. Hon kan ha känslor av obehag, kanske om någon är psykotisk, men rädd har hon aldrig varit. –¨Då och då händer det på isoleringen att någon är för sjuk för att vara här. Då kan jag larma.

EN AKUT KRIS, med självförakt och självmord som den utväg man ser, kan komma med tankarna om den egna skulden. – Kanske har man levt i förnekelse av det man gjort, ”det var inte mitt fel”, så inser man ”jo det var faktiskt jag som dödade”. Jag kan förmedla att gud kan förlåta, även om kanske inte människor eller vi själva kan leva med det vi gjort, kan det finnas försoning som är möjlig. Men då måste man vilja bli förlåten och på något sätt ångra. Svårast är när någon säger: ”han förtjänade det” eller ”hon fick skylla sig själv”. När någon glorifierar kriminalitet och missbruk. – Rasism, sexism och homofobi finns innanför murarna, precis som utanför. Jag spelar inte med, men kan jag hitta någon ingång till ett meningsfullt samtal ? Det kan också hända att en intagen säger ”Om jag inte hamnat här då hade jag nog varit död”. – Jag blir förvånad över hur någon kan ha fått livstid men ändå utstråla sinnesro och acceptans. Säga: jag vill göra något av tiden, lära känna mig själv, kanske känna gud, studera. Det är fantastiskt att få följa någon som inte ger upp. Som gör allt som står inom deras möjligheters ram för att vara levande. Många är rädda för att komma ut. Utslussningen ser väldigt olika ut, beroende på socialtjänsten och det egna kontaktnätet. Att kliva av ett kriminellt liv tycker Annastina är det modigaste. – Det har hänt att någon blivit dödad av sitt gamla gäng flera år efter att han kom ut.

Text & Bild

Text: Anna Fredriksson
Illustration: Marika de Vahl