År 1677 försvann den storväxte gruvdrängen Mats Israelsson, kallad Fet-Mats, i Falu gruva. 42 år senare hittades han nere i gruvan – helt bevarad. Men i stället för att begravas blev han utställningsföremål. En tid var han den mest kände svensken i världen.
Den 2 december 1719 bröt gruvarbetare genom väggen till schaktet Mårdskinnsfallet i Falu gruva. Eftersom schaktet inte använts på länge var det vattenfyllt och när vattnet hade forsat ut upptäckte gruvarbetarna ett lik av en ung man som hade omkommit. Benen var avslagna, men i övrigt var kroppen välbevarad och mjuk – han såg ut att ha avlidit helt nyligen. En av gruvarbetarna tyckte att han såg ut att ha legat och sovit. Även kläderna var bevarade.
Under dagarna som följde identifierades personen som Mats Israelsson, en gruvdräng som var runt 20 år och som kom från byn Boda i Svärdsjö socken utanför Falun. En av dem som kände igen honom var hans trolovade Margreta Olsdotter, som nu var en äldre kvinna. Hon kunde berätta att hennes Mats hade försvunnit i början av april 1677.
Fet-Mats hade åkt ner i gruvan själv för att ”påsticka”, det vill säga tända en tillmakningseld som användes vid gruvbrytningen. På kvällarna tände arbetarna dessa eldar för att malmen skulle bli skör och därmed lättare att bryta. När Fet-Mats befann sig nere i Mårdskinnsfallet, 147 meter under jord, skedde ett ras som torde ha dödat honom omedelbart.
Att gruvarbetare avled var för övrigt vardagsmat – det var det farligaste yrket tillsammans med soldatvärvet. De många skadorna gjorde att man hade en så kallad bardskärare anställd vid gruvan. Vården som denne erbjöd var i första hand att amputera krossade ben – längre än så hade den medicinska vetenskapen inte kommit. På 1600-talet anställdes en livmedikus, 1695 inrättades landets första akutsjukhus vid Falu gruva och 1759 anställdes den första kirurgen.
Att Fet-Mats var så välbevarad berodde på det konserverande ämnen vitriol som fanns i gruvvattnet och som gav kroppen en lätt blåaktig ton, men kort efter att kroppen kommit upp i luften började den stelna och blev som hårt trä och svartfärgad. Längre fram fick Fet-Mats därför epitetet ”den förstenade gruvdrängen”. Faktum är att de lärde diskuterade om kroppen nu hade förvandlats till sten och därmed borde klassas som mineral.
Den högste ansvarige vid gruvan, bergmästare Anders Swab, skrev till och med till Kungliga Bergskollegiet i Stockholm och frågade om kroppen skulle förvaras i kollegiets malmkabinett. Han gav även två andra alternativ till vad de skulle göra med kroppen: skänka den till Medicinska kollegiet eller förvara den i Falun. Så i stället för att göra det mest rimliga och begrava Fet-Mats blev han utställningsföremål, stående i en tunna i en byggnad i Falun.
Under 30 år fick liket av Mats Israelsson tjänstgöra som utställningsföremål och lockade folk från hela Sverige och utomlands. Efter nio år, 1728, började kroppen mjukna och ruttna, så kroppen stagades upp med remmar, spännen och ståltråd och placerades i ett träskåp med glasdörrar. Där befann sig Fet-Mats i ytterligare 20 år lite drygt innan han äntligen begravdes.
Den 21 december 1749 jordfästes han under golvet i Stora Kopparbergs kyrka i Falun, nedsänkt i en kista med silverhandtag.
I samband med att det blivit förbjudet med gravsättningar i kyrkor flyttades hans kvarlevor 1816 till en grav på kyrkogården. 1829 flyttades de till en annan grav, men plockades upp igen 1862 vid en omreglering av kyrkogården. I stället hamnade de i en låda uppe på sakristiavinden på Stora Kopparbergs kyrka, för att år 1900 återigen bli turistattraktion där kvarlevorna låg i en röd kista med glaslock. Slutligen begravdes Fet-Mats på kyrkogården 1930 och en minnessten uppfördes fyra år senare.
Mats Israelssons öde har fascinerat människor sedan hans kropp hittades 1719. På 1800-talet sades det att han var den kändaste svensken utomlands. Han figurerade då i konsten och det skrevs dikter, dramatik och till och med en opera om honom.
Andreas Nyberg
Källor: Bo G Jansson: Fet Mats (Gidlunds förlag, 2009). Falu gruva under 1 000 år (UR Play, 2023).