Den ogifta Ida lämnade Sverige och sin nyfödda dotter 1888 för att utvandra till Amerika. Hon kom aldrig mer tillbaka och dog där 1957. När Idas barnbarn Edith 25 år senare står framför sin mormors grav i Kalifornien tar ett långt sökande slut. Läs Ediths dagboksanteckningar efter besöket.

"Lilla kära Ida Mathilda,
Så mycket det rymdes inom mig, tankar, ord, minnen när jag stod framför din grav i Kingsburg i Kalifornien. Tårarna kom. Du var min mormor. Du hade lyckligtvis ingen aning om hur hårt livet blev för den lilla flickan du gav livet åt, min mamma Annie. Var hon en frukt av din kärlek, en gåva, eller var det något påtvingat som förskräckte dig, som du till varje pris måste komma ifrån? Ja, så var det kanske.
Du lämnade henne på Allmänna barnhuset när hon föddes 1887, din ”fästman” betalade den bestämda summan och du var fri – fri att lämna ditt land, ditt barn som du inte visste om du skulle återse.
Eller hade du bestämt dig för att det var farväl för evigt? Det får vi aldrig veta, men vi vet att banden inte kan slitas hur enkelt som helst.
Hur mycket av tankar, sorg och längtan måste ha sänts mellan Kingsburg och Helgesta i Södermanland? Du skrev till din flicka när hon blev stor nog att kunna läsa och skriva. Breven berättade vem hennes far var, en välutbildad marinofficer som varit med på fregatten Vanadis världsomsegling, och som kunde sju språk. Du berättade att du gift dig och fått en flicka till. Den mannen dog och ganska snart gifte du om dig och ännu en dotter kom. Den mannen var inte lika vänlig. Min mamma Annie fick inte nämna vem hon var när hon skrev till dig. Det var skamligt att ha ett barn utom äktenskapet.
Där blev mamma skadad in i själen. Hon ville aldrig ha någon mer kontakt med dig och hon förbjöd mig under alla år att försöka finna något som hade med dig att göra.
Nu är dock min mamma död och efter många års sökande har jag funnit din tillflyktsort. Jag har funnit människor som kände dig, både släkt och vänner. Alla talar så gott om dig. Det är fint att höra.
Jag tog farväl av dig i dag när graven var smyckad för Memorial Day. Den heta värmen hade förändrats till något mera lagom, det blåste en lätt bris så att alla flaggor såg ut precis som de ska – rakt ut för vinden. Träden och buskarna var friskt gröna. Det var andakt.
Du har en underbar symbol på din gravsten, en blomslinga, men på mitten en girland som står öppen mot ett valv som man endast kan skymta.
Jag stod där och mindes hur hårt mamma haft det, men jag tror att du Ida Mathilda också hade det hårt. En människa sådan som du tycks ha varit kan nog aldrig komma ifrån sin längtan och sorg.
Där stod jag och kunde bara säga – tack Ida Mathilda, jag fann dig till slut. Vila i frid!"

Texten som du precis läst är ett utdrag ur Ediths dagbok efter en resa till USA 1983. Äntligen hade hon fått ”träffa” sin mormor, Ida Mathilda, även om det var graven hon fick besöka.
Att det här var, och fortfarande är, betydelsefullt berättar Eva Fagerhem, Ediths dotter och Idas barnbarnsbarn.
– Precis som mamma skriver i sin dagbok, fick hon inte leta efter vår släkt så länge min mormor Annie levde. 1974 dog mormor och då började mamma leta, elva år tog det innan hon hittade sin mormors grav.
Edith letade i Allmänna barnhusets arkiv under flera år och av en ren slump fick hon kontakt med en person som hade känt Ida. Så nystades mer och mer upp.
Eva, som arbetat som socionom, är tacksam mot sin egen mamma som gett henne och hennes egna döttrar den här kvinnohistorien. Mormor Annies far betalade 400 kronor via Allmänna barnhuset till en barnlös familj i Sörmland för att de skulle ta hand om Annie. Han betalade också båtbiljetten för Ida.
– Många emigrerade, Idas och Annies livsöden är en del av vårt arv och visar hur utsatt kvinnan var i slutet av 1800-talet. En man med kompetenser och ställning i samhället kunde köpa sig fri.
Ida började också om. Det var barnet, Annie, som drabbades mest. Det påverkade min mamma Edith i sin tur, hon fick med sig det här.

Text: Anna Fredriksson
Foto: Privat