På en begravning är människor ofta till sin fördel, ledsna och sanna, tycker författaren Åsa Moberg. Där får vi också ta del av hela den dödes värld.
Författaren och krönikören Åsa Moberg anade aldrig att hennes memoarer Livet, skulle väcka så stort gensvar. Sedan boken kom ut i höstas har schemat varit fullbokat. En berättelse om livet handlar också mycket om döden. Åsa Moberg fick sin f örsta nära kontakt med döden när hon var 39 år, då hennes mamma dog. – Hon hade leukemi och så mycket plågor och oerhört mycket sjukvård de sista två åren. Sedan dess har det varit alldeles vansinnig många dödsfall. På 1980-talet blev jag och mina väninnor änkor i rasande fart.
ÅSA SKULLE HÄMTA sin man Tor-Ivan Odulf som vanligt vid tåget i Mora. Han veckopendlade till sitt jobb i Stockholm. Men han kom inte. Han hade dött i sängen och dödsorsaken blev aldrig helt fastställd. I Livet värjde sig Åsa inför att skriva om Tor-Ivans död. Hon har berättat om den i romanen Om sorg och kärlek medan hon levde inne i sorgen. Tack vare väninnorna som redan hade förlorat sina män, som Amelia Adamo och Märta Tikkanen, hade Åsa fattat att sorgen inte går över på ett år. Hon var ensam hemma första natten. Efter det sov hon inte ensam hemma på flera år. Väninnorna ordnade jourschema. Idag är det svårt både att prata och skriva om Tor-Ivans död, det blir lika sorgligt varje gång. – Jag hade skuldkänslor också för att det kändes som en befrielse. Jag hade levt med samma man i 24 år. Så stod hon där och skulle ordna begravning.
– Det fanns ingen släkt eller barn. Men många som ville ha begravningskaffe. Då, 1988, fanns det mycket regler. – Begravningsentreprenören sa att inspelad musik det kan kan man inte ha. Nu är det mycket friare. Jag har varit på alla sorters begravningar, det är skönt att det inte måste vara på något speciellt sätt.
Åsa Moberg tycker det är roligare att gå på begravning än på fest. Mer intressant, att människorna känns sannare. –Jag kan tycka att människor är till sin fördel i begravningsstämning, lite ledsna. När det ska vara trevligt då får de anstränga sig. Det är som med mig, i festsammanhang spelar jag en roll som jag aldrig klarar av.
PÅ EN BEGRAVNING får vi ta del av en persons hela värld, med kollegor, familj och vänner. – När min moster i Finland dog, där finns en väldigt trevlig sed, när du går fram till kistan talar du om vem du är i förhållande till den döde, säger några ord eller läser något. På så sätt fick jag veta en massa om henne.
Hon kan fortfarande överraskas av sin egen gråt vid begravningar. Trots att hon inte alls bryr sig om psalmer öppnar musiken kopplingar som intellektuella resonemang inte kommer åt. En fin begravning är det om den döde någorlunda skulle stått ut med arrangemanget. Och en ceremoni är viktig för dem som lever kvar. – Många säger att ni behöver inte ordna begravning för mig, min pappa sa det. Men då svarade jag att: pappa det struntar jag i, du behöver inte vara med. Där är jag jättesträng.
När hennes pappa dog insåg Åsa Moberg att även hon verkligen kommer att dö. – Det vill jag inte bli påmind om så jag försöker undvika tidningarnas dödsannonser. En snabb blick på nekrologerna får räcka, det blir några färre. Hur ska man klara det, alla som går bort hela tiden. All denna saknad, hur stor kan den bli?
FRÅN DEN DAGEN då hennes man Tor-Ivan dog har Åsa Moberg sett sitt liv i ett dödsljus. Tänkt att om det här var sista dagen i livet, skulle hon då stå ut med att hon gör det hon gör. Oftast är svaret ja. Hon är inte rädd för döden. – Jag har ju inga barn. Ingen som är beroende av mig som inte kan klara sig. Men jag är rädd för lidandet. Med tanke på hur vården i största allmänhet inte fungerar så finns det en oro.
När hon träffade Bror Boije som hon är gift med, var båda lite över 50. Då hade hon varit med om en svår bilolycka. – Bror kunde vårda mig praktiskt, det kändes viktigt inför framtiden. Hon vill inte bo ensam, om Bror skulle gå bort, står hon i kö till ett kollektivhus i Stockholm. – Jag har flera väninnor som har flera hus, vi pratar om att bilda kollektiv tillsammans. Jag hoppas att inte dö ensam.
Text & Bild
Anna Fredriksson
Lars Lindqvist DN/TT