Annette Olesjö på Akademiska sjukhusets bårhus vill ha en stopptid för att tvinga kommunerna att se till att avlidna omhändertas. Alltför många blir liggande alltför länge, upp till ett år.
– Lagen om att en avliden ska kremeras eller jordbegravas inom en månad är extremt tandlös och kräver mycket resurser från oss och andra. Den har inget skyddsnät för avlidna, säger Annette Olesjö, obduktionstekniker och processansvarig på Akademiska sjukhusets bårhus.
Varje dag skickar hon fax till Skatteverket och talar om vilka avlidna som legat för länge, en gång i månaden påminner hon.
– Ibland ringer de och säger att de gett uppskov, men ofta hör vi ingenting.
Ibland får hon tag i kommunen på respektive ort som kan säga att de hittat anhöriga och därmed anser sig ha gjort sitt.
– Men om anhöriga inte tar tag i det då sitter vi bara här och kan inte göra något. Jag tycker att samhället och lagen brister, de är alldeles för rädda och prioriterar inte det här. Det finns inte något försvar för det.
Annette Olesjö skulle vilja att lagen skyddar den avlidne bättre. Att uppskov och överskridande ska ha en gräns med konsekvenser. Akademiskas bårhus har 109 platser och i genomsnitt är 80 utnyttjade. Av dem har i genomsnitt fem-sex avlidna legat för länge.
– Det är etiskt och moraliskt oförsvarbart. För Skatteverket och kommunerna är de kanske bara ett namn i liggaren, men för oss är det en kropp. Det har man glömt när man ger uppskov efter uppskov.
Att leta efter anhöriga som inte haft kontakt med den avlidne måste ha en gräns, tycker Annette Olesjö.
Hon får medhåll av Ulf Lernéus, förbundsdirektör för Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer.
– Det går relativt snabbt att göra en släktutredning som visar om det finns barn, föräldrar eller syskon i livet. Sedan kan ett omhändertagande av kroppen ske. Därefter har kommunen ett år på sig att hitta andra anhöriga innan askan måste gravsättas, säger Ulf Lernéus.
Emilie Tingström på Grindstolpens begravningsbyrå i Uppsala tog saken i egna händer när hon förstod att två kroppar legat sju månader på bårhuset i Uppsala.
– När jag var på besök möttes jag av en oerhörd stank och personal som var gråtfärdiga. Då tänkte jag att nu får jag visa lite civilkurage. Jag anser att Uppsala kommun inte fört den avlidnes talan här.
Hon såg till att kropparna kremerades, ett beslut som borde fattats av kommunen.
Nu har Emilie Tingström anmält den bristande hanteringen till Inspektionen för vård och och omsorg, Ivo. Där har man aldrig tidigare genomfört någon tillsyn av bårhusverksamhet.
Anna Fredriksson