Ansträngde sig för att dölja sorgen

Författaren och programledaren Lotta Lundgren tror på att döstäda och tycker att vi borde göra det under hela våra liv, på flera sätt, som att exempelvis se till att vi inte lämnar enorma sopberg eller såriga konflikter efter oss.

Just nu utbildar sig Lotta Lundgren till biodynamisk trädgårdsmästare. Hon är känd för sina böcker och tv-program om odling och mat och länkar bägge ämnena till temat döden: mat är en förutsättning för liv och all odling spirar ur det döda.

– Utmaningen är väl att se att livet och döden hänger ihop. Det är bara två sidor av samma mynt, säger hon. Hon är på landet när vi talas vid.

– Att jag skulle få leva på en sådan här plats som Mörkö, tillsammans med min fina man, det har överträffat mina vildaste förväntningar. Det är som att jag har hittat min plats i världen.

Döden betraktar hon som en form av upplösning eftersom man inte bara får ta adjö av sitt liv och sina medmänniskor, utan också av sig själv.

– Det är det negativa, men man blir också fri. Livet är ibland smärtsamt, för alla har vi saker vi kämpar med och att få frigöra sig från det är det positiva med att dö.

I vissa kulturer betraktas döden som nästa utvecklingssteg, säger hon. Där är döden något att se fram emot.

I vår kultur strävar vi däremot efter att maximera nuet, suga ut mesta möjliga av tillvaron, jaga en stark livskänsla och förverkliga oss själva.

– Ja, det är en livssyn som jag tycker är problematisk, eftersom den är materialistisk och individualistisk. Man blir så ensam i det här att maximera och förverkliga sig själv. Det är något plågat över det, tycker jag, detta enda liv då allt ska hända, allt man ska hinna uppnå, erövra, och sedan får man ändå lämna allt till slut.

Att döstäda ser hon som en utmärkt idé, på många sätt.

– Egentligen tycker jag att man skulle leva hela sitt liv i en döstädning och inte bara vad gäller fysiska objekt, utan också kring det sociala och relationella.

Det kan man enligt henne göra genom att vara tillgänglig för dem som betyder mycket för en och inte lämna efter sig olösta konflikter, relationer som skaver, eller lämna sina barn med obesvarade frågor kring vem man själv är, men också genom att inte bidra till stora klimatavtryck.

– Mitt ideal är att när jag dör ska det inte finnas något mer att rota i för mina barns del om mig. Det ska vara avslutat.

Hennes skilsmässa för elva år sedan var en stor kris då, men hon skulle i dag inte beskriva den som en sorg – hon är nära vän med sin ex-man.

– Jag tror kanske att jag har mina stora sorger framför mig, om jag ska vara helt ärlig.

När hennes hund Hjortfot dog, en wachtelhund, blev hon ändå förvånad över vilka starka känslor det väckte.

– Jag grät över en jättegammal hund i en månad och skämdes över hur ledsen jag blev, tänkte att det här kan jag inte blotta för andra.

Det är en sorg som jag verkligen har ansträngt mig för att dölja.

Vad gjorde du för att möta den sorgen?

– Om jag ska vara ärlig så blir jag ledsen även nu när vi pratar om det och det är ändå fyra år sedan. Det här var en hund som följde efter mig vart jag än gick. Det blir väldigt tomt efter en sådan vän, svarar hon med blanka ögon, efter en stunds tystnad.

Det brukar sägas att vi blir till i relation till andra och Hjortfot blev så tydligt till i mötet med henne. Det var som att hans liv stod på paus när hon inte var hemma.

– Det fanns bara vårt vi för honom. När någon dör, dör ju också ett vi, och därmed dör en stor del av en själv. Kvar finns bara minnet av det där vi:et.

På så sätt är en separation en form av minidöd, säger hon, för där dör också vi:et.

– Men om man jobbar på det och det är med rätt person, kan man hitta ett annat slags vi. Och det kan också vara bra.

Birgitta Haglund