Det finns många som inte vågar prata om döden…

För några veckor sedan hittade jag en annons i tidningen, där Svenska Kyrkan bjöd in till en samtalsgrupp med namnet ”Våga prata om döden”. Det lät ju intressant, tänkte jag, och anmälde mig. Jag fick den sista lediga platsen. Populärt ämne, med andra ord.

Som jag hade gissat var de andra deltagarna ett antal år äldre än jag. En särskilt intressant deltagare var en pensionerad läkare, som jobbat 50 år inom vården. Han berättade att han gärna ville vara med i gruppen eftersom han genom alla sina år upplevt hur svårt både patienterna och anhöriga haft att prata om just döden.

Jo, självklart förstår jag det. När man står inför ett fullbordat faktum med en fruktansvärd sorg framför sig är det så klart inte lätt. Men kanske skulle vi ändå må bra av att försöka? Jag reagerade på en intressant sak i den här samtalsgruppen också – det är bara jag som använder uttrycken ”att dö” och ”har dött”. Alla andra säger: ”gått bort”.

För mig är det ett obegripligt uttryck. Skulle det göra någonting som helst bättre att säga så? Skulle döden bli mindre brutal, sorglig och verklig?

Det tror jag inte ett ögonblick på och jag kommer därför att med en dåres envishet fortsätta säga att någon har dött när de har gjort det.

Vi får se om jag lyckas omvända deltagarna i samtalsgruppen. Det är ju trots allt själva meningen med den – att vi ska våga tala om döden…

Åsa Scharin