De sista ljuva åren?

-Hur länge är livet värt att levas för våra ensamma äldre?

En god vän har arbetat på olika äldreboenden i femton år. Han har aldrig hört de gamla säga att han eller hon till varje pris vill fortsätta leva. Aldrig. För många människor blir de sista åren i livet svåra, smärtsamma och väldigt ensamma. Det gäller både dem som bor på äldreboenden eller för sig själva.

Med läkarvetenskapliga framgångar blir vi äldre och äldre. Det är självklart fantastiskt så länge vi kan njuta av livet. Men sedan? Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på att vi till varje pris ser till att hålla människor vid liv så länge det går, men struntar i om de har någon livskvalitet.

Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska Institutet, har slagit fast att samtidigt som vi har fått 10 fler friska år – 70 kallas ju numera det nya 50 – har vi också fått ett antal hemska år på slutet.

Är det inte hög tid att ta ansvar för konsekvenserna av våra, med hjälp av vetenskapen, förlängda liv? Bör det inte vara vår skyldighet att se till att ingen ska behöva vara ensam? Varför ska livet behöva sluta med total isolering för många människor?

Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråers förbundsdirektör, Ulf Lernéus, berättar att det under år 2020 dog 200 personer som saknades tidigast en månad efter dödsfallet. Stoppa här och tänk efter – hur ensam är en sådan människa?

Hade de inte betalat sin hyra via autogiro, vilket många gör, så hade åtminstone hyresvärden reagerat och den tanken är ju helt brutal.

Så vad kan vi göra? Själv brukar jag sjunga vårsånger med pensionärsfarbröder som jag möter med rullator. Jag pratar också några ord med tanter som sitter på sin rullator i ett gathörn. Här verkar det i och för sig som att jag har missförstått varför de sitter där.

Jag har alltid trott att det är för att få se lite folk, men tydligen är det pga att hemtjänsten inte har tid att vänta tills det klockslag när tanten ska bli upphämtad av färdtjänsten. Så hon får vackert sitta där i duggregnet…

Förhoppningsvis är det fler än jag som ser att den här ekvationen inte håller. Jag hörde om en chef på ett äldreboende som berättade att flera av de gamla under pandemin önskade att de skulle få corona så att de fick dö. ”Men säg det inte till mina barn, de skulle bli så ledsna”, la de alltid till.

Chefens slutsats var att barnen till de gamla idag inte vill och kan acceptera att livet måste ta slut en dag. Det förstod människor tydligen bättre för 30 år sedan, när hon började jobba på äldreboenden.

Jag tycker att vi helt enkelt måste börja prata mer om ensamheten hos äldre. Och framförallt göra något! För ett liv utan värmande gemenskap med andra, vem är egentligen intresserad av det? Jag tänker på Lasse Stefanz som sjunger om De sista ljuva åren. Vilka sista ljuva år?!?

När min mamma fick ALS sa hon till mig, medan hon fortfarande kunde tala:  – Åsa, du måste leva för mig också. Så det gjorde jag och det fortsätter jag att göra, allt jag bara orkar. Livet ska helt enkelt levas så länge det är värt att levas. Inte en dag längre.

Åsa Scharin