Begravningsentreprenörens dagbok, del 8

Ur dagboken, april 2014

Idag genomförde jag min första Katolska begravning. Den avlidne kom ursprungligen från Polen men hade levt i Sverige största delen av livet. Det var en gammal dam, närmre 90 år som lugnt och stilla somnat in av ålderdom.Maken var borta sedan många år. Hon lämnade efter sig en dotter, som i sin tur hade två söner. En ganska liten familj kändes det som.

Jag noterade under mötet med denna, vilka helt andra frågor än vanligt som kom upp. Dödsannons, programkort m.m. var helt ointressant. Däremot var datumet för begravningen högprioriterat. Likaså en lokal för en mastig middag efter ceremonin, för minst 100 personer. Och att allt absolut skulle ske inom en vecka!

Det var nämligen helt uteslutet att ”Mamma ska ligga och vänta på sin egen begravning”, som dottern mycket bestämt uttryckte det. Hon ville även ordna mycket själv, allt från blommor till den enorma matbjudningen efteråt.

”Vi hjälps åt”, menade hon. Jag förstod inte riktigt just då vem det var som skulle hjälpas åt, med tanke på den lilla familjebilden, men gjorde som hon önskade.

Inom en vecka var den största kyrkan i byn bokad, tillsammans med en enorm festlokal. Vi åkte in till bårhuset och pysslade om mamman redan nästa dag och klädde henne i sina favoritkläder och bäddade ner henne i en vacker kritvit kista.

En vecka senare stod jag i kyrkan när ett hav av gäster fullkomligt strömmade in. Från att vara van vid att besökare lite försiktigt trevande frågar ”Ska vi sitta till höger eller vänster? Eller ”Här, kan du ta hand om denna blomma som ska fram till kistan?” så gjorde de flesta en i mina ögon, ganska dramatisk entré med knäböjning och korstecken. Många grät högljutt och nästan sprang fram till kistan, rakt förbi oss.

I famnen hade de blommor som de själva lade fram lite hur som helst. Jag tittade på min kollega som bara log och nickade lugnande. Han förstod att jag upplevde allt lite kaosartat. Till slut förstod jag att det var bara att släppa den kontrollen jag var van vid.

Det spelade ingen roll att vi aldrig någonsin skulle kunna få rätt på en prydlig blomsterdokumentation i efterhand, eller att folk satt på ”fel sida”. För det fanns liksom inget rätt eller fel. Det fanns bara kärlek i rummet och dess pris vi ju alla känner till – sorgen.

Så i allt detta, att blommorna inte låg i perfekt symmetri och att vi inte hade någon aning om vem som var släkt eller vänner. Eller i den högljudda gråten med så öppna känsloyttringar, upplevde jag någon slags harmoni och inre lugn.

Det visade sig i efterhand att alla dessa gäster ju visst tillhörde ”familjebilden.” Men att det var mer avlägsna släktingar. Trots detta hade de rest från hela världen, för att inom en vecka infinna sig i en fullsatt Korsbackakyrka i lilla Kävlinge.

Dagen därpå kom dottern in på kontoret med ett stort fång rosor och tackade och kramades. Jag minns att jag tackade tillbaka. För det hade varit så otroligt vackert att se hur mamman hyllades och prioriterades.

Hon behövde inte vänta på sin Högtidsstund, utan de omkring henne satte liksom sina egna liv på vänt – för att kunna infinna sig och tacka för Hennes.

Notis 2025: Idag ligger den genomsnittliga tiden i Sverige mellan dödsfall och begravning på 26,4 dagar. Se officiell statistik från SBF. Vi har alltså fortfarande världens längsta väntetid mellan den dagen man dör tills den dagen en ceremoni äger rum. Detta i sin tur bör väcka frågor kring hur vi som samhälle prioriterar behandlingen av våra avlidna.

Catharina Lindell

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.