Begravningsentreprenörens dagbok, del 7

December 2014.

Mitt i stundande Juletid, med adventsstjärnor glittrande i fönsterna och klappar under granen, somnade en ung mamma in precis innan Lucia. En lång och utdragen kamp mot cancern som lämnade två tonårspojkar och en make i avgrundsdjup sorg.

Under det 3 timmar långa mötet på begravningsbyrån sa den yngsta pojken knappt någonting. Han stirrade rakt ut i luften, med glasartad blick.

Den äldre av dom försökte stötta sin pappa och gick in i en mer omhändertagande roll.

– Vi löser detta pappa, vi hjälps åt. Allt ordnar sig.

Dom hade med sig en påse med hennes finkläder. Svartglittrig tunika, strumpbyxor och klackskor. Ett rött nagellack och läppstift. Hon hade alltid gillat att göra sig fin. Piffa hår och måla naglar.

Maken beskrev hur hon avskydde sjukhuskläderna. Den sterila miljön och all slangar och hjälpmedel. Det var tydligt att det viktigt, kanske viktigast av allt i hela begravningsplaneringen. Att hon skulle få bli fin igen. Och att de ville se henne så som de kände igen henne. Med sitt läppstift och lite färg på kinderna.

Innan mötet var klart bokade vi ett kapell två dagar senare, där familjen skulle komma och få klappa om henne igen. Innan dom gick tittade den yngste sonen på mig och sa plötsligt något för första gången under hela mötet.

– Ta hand om min mamma.
– Jag lovar, svarade jag och nickade.

Nästa dag åkte jag och min kollega direkt in till bårhuset för att göra kvinnan fin. I bakhuvudet hade jag pojkens vädjande blick och ord. Men jag såg fram emot att träffa denna kvinna och jag förstod henne då jag själv är lika fåfäng och gillar allt som glittrar och kan piffas med.

När vi tog bort lakanet från ansiktet, tappade jag lite andan. Hennes ögon var vidöppna och stirrade rakt på oss. Det såg otäckt ut. Det hade runnit något från munnen som bara gapade. I halsen satt en stor central venkateter.

Jag och min kollega såg på varandra i förfäran. Vi hängde upp den svartglittriga tunikan som ju var vackert urringad.

– Vi får börja med att försöka stänga ögonen. Gå in och se om här är någon obducent som kan hjälpa oss ta bort det i halsen.

Försiktigt, försiktigt drog jag i ögonlocken och lyckades långt om länge att stäng bägge ögonen. Vi tvättade hennes ansikte och kunde få upp huvudet genom en extra kudde, och därmed stänga munnen.
När vi började klä på henne tunikan, såg vi fler infarter och nålar i armarna. Det

var obehagligt, och vi fick vara otroligt försiktiga att inte skada henne eller oss själva. Efter en stund kom obducenten som bara skakade ledsamt på huvudet.

– Så här ska det inte se ut…

När vi skulle dra på dom nya fina strumpbyxorna, såg vi även att där var en kateter full med urin. Obducenten hjälpte oss att ta bort den samt samtliga infarter och nålar. Vi var obeskrivligt tacksamma.

Efteråt kunde jag måla hennes naglar, borsta håret. Och sminka henne så som jag sett från ett fotografi, att hon gjorde själv. I händerna fick hon en stor röd Amaryllis och ett foto av sina pojkar.

Hon blev fantastiskt fin och när vi återvände till Kävlinge med hennes kista, kände jag att jag hållit vad jag lovat till pojken.

Notis: Denna text skrevs 2014. Det var min första erfarenhet av hur det kan se ut när riktlinjerna för hanteringen av avlidna enligt Vårdhandboken inte följs (ofta på större sjukhus). Det är också med stor ledsamhet jag konstaterar att detta har ökat de senaste tio åren. Numer är det nästintill vardagsmat för mig och mina branschkollegor över landet att försöka hantera detta.

Catharina Lindell

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.