När livet plötsligt ställs på ända

Det var en vanlig lunch med min väninna och ”podd-kollega”, Helene. Vanlig, bortsett ifrån att det var sista dagen i februari och att solen sken, vi kunde sitta utomhus och äta och dessutom var vi tvungna att ta av oss våra jackor för att det var så varmt.

Efter en liten stund dyker en bekant till oss båda upp. Han får syn på oss, hälsar och frågar om han får sätta sig ned ”ett par minuter”. Självklart fick han det och vi drog fram en stol till honom. De där två minuterna blev till en halvtimme och när han till slut motvilligt reste sig och gick tackade han oss av hela sitt hjärta.

Det visade sig att hans mamma hastigt hade dött fyra dagar tidigare och han behövde verkligen få prata om det med ”någon”. Hela förloppet hade varit djupt traumatiserande och det var uppenbart att vår kamrat var i chock. Han hade ingen aning om hur han skulle hantera varken sina känslor eller det faktum att han nu måste ordna med begravningen. –Hur går man ens till väga, undrade han frustrerat. Jag vet ju ingenting om sådant här.

Helene och jag är ju vana att prata om alla sorters känslor, inklusive sorg, och vi försökte både trösta honom, komma med lite råd och, framför allt, berätta för honom att vad han än kände just nu så var det OK. Vi reagerar alla olika och ingenting är mer rätt eller fel än något annat.

Framförallt kändes det fint att vi kunde lyssna på honom utan att reagera som många gör, genom att fly undan ämnet. Att våga prata om döden, ja, det borde vi faktiskt öva oss på. Den kan dyka upp när man minst anar det – också på en helt vanlig lunch i solen en dag i februari…

Åsa Scharin