Vi blir aldrig, aldrig för gamla för en busvissling

Jag var och handlade mat och gick djupt försjunken i min inköpslista när jag plötsligt hörde någon busvissla bakom mig. Genast stannade jag upp och vände mig om. Där stod en man jag känner och log brett: – Ha! Nu kom jag allt på dig, skrek han triumferande. Jag tittade förvirrat på honom och undrade vad han menade. – Du vände dig ju om när jag busvisslade, förklarade han.

Alltså, självklart vänder jag mig om när någon busvisslar. Varför i all sin dar skulle jag inte göra det? Jag gick och tänkte på det där efteråt och var tvungen att ringa min väninna Sophie för att diskutera saken med henne. Tyckte hon också att det var ”konstigt” eller att jag skulle ha ”skämts” över detta?

Sophies analys var glasklar: – Det är klart att vi ska vända oss om när någon busvisslar. Bara för att vi är kring 60 betyder ju inte det att vi inte är värda att bli visslade på! Jag höll glatt med och insåg samtidigt att det finns massor av betydligt yngre flickor som förmodligen inte ens skulle tänka tanken att det var dem som någon visslade på.

– Nä, sa Sophie eftertänksamt. Så är det nog. Men vet du, jag tror att det handlar om självkänsla och inget annat.

Jag tror att Sophie har rätt – vi måste våga tro att vi är värda att bli busvisslade på. Hela livet!

Åsa Scharin