Begravningsentreprenörens dagbok, del 6

Efter tillräckligt många år i branschen är det bara en tidsfråga innan man måste
begrava någon man känner. Jag minns hur mamma berättat om kluvenheten
inför hela situationen. Hur hon pysslat om och skött begravningarna för bägge
sina föräldrar. Vilken enorm känslomässig utmaning det är, samtidigt som den
absolut vackraste och största hederssak man kan göra.

Åke, yngst i syskonskaran på mormors sida. En riktigt skojfrisk karaktär. Jag
brukade åka och hälsa på honom ibland i sin lägenhet i Sjöbo. En inrökt sådan,
och vi kunde sitta timmar i köket och dricka kaffe, smygröka och skvallra om allt
och ingenting. Han var lite av en ensamvarg utan fru och barn, men samtidigt
otroligt social och rörde sig ofta i byn och kände dom flesta. Han förlorade
tillslut en lång kamp mot cancern, och somnade stilla in en frostig februaridag.
 
Jag minns oron jag kände i begravningsbilen på väg till det bårhus
han hade hamnat på. En vecka tidigare kramade jag och mamma om honom på
sjukhuset i Lund. Vi peppade honom och sade att allt kommer bli bra. Vi ses
snart igen.
 
I bilen hade jag och min kollega med oss en vacker körsbärsfärgad kista samt
några fotografier från hans familjehem. Jag hade aldrig varit på det bårhuset
tidigare, men det slog mig direkt hur litet och trångt där var att komma in. Hans
bår stod i ett kylrum, vilken rullades ut av vaktmästaren som tog emot oss.
Kroppen var täckt av ett vitt lakan och man såg bara konturerna. Efter ID-läsning
tillsammans med vaktmästaren bad jag min kollega att få vara i
fred en stund. Jag skakade i händerna när jag tog bort lakanet från ansiktet.

-Åke, vår fina, roliga Åke. Vad fasen gör du här…
 
Där fanns ingenstans att sitta. Båren och kistan tog upp nästan hela rummet.
Där fanns en liten vask och en soppåse för smutsiga lakan. Slitna väggar och
trötta golv, samt ett blinkande lysrör i taket som började ge upp. Jag stod
bredvid honom en lång stund. Klappade honom på kinden och kände tårarna
komma.
Sen var det som att jag plötsligt stängde av. Bet mig i läppen och tog mig
samman. Jag förstod att vi aldrig kommer att klara av det arbete vi var där för
att göra, om jag helt tappar det känslomässigt nu.

-Åke, nu ska du härifrån. Du ska hem.
 
Jag kallade in min kollega som klappade mig på axeln, ”Är du Ok?”
Nickandes klev jag in i min yrkesroll och såg mig omkring efter ett par
plasthandskar. Vi packade upp hans kläder i påsen vi hade med oss. En snygg
skjorta, kofta, finbyxor och skor. Åke var alltid välklädd, och det blev han även
nu.
Därefter sätter vi båren så nära vi kan den öppna kistan. Vi ser oss omkring i
taket för någon slags lyftanordning och hjälp, vilket vi är vana vid på större
bårhus. Men upptäcker snabbt att där inte finns någon. Åke var en lång och
stilig man. Han var tung… Jag och min kollega ser på varandra. Vad ska vi göra?
 
I det fall det finns ergonomiska hjälpmedel lyfter man den avlidne värdigt och
säkert, från båren försiktigt ner i kistan. Vi förstod snart att vi inte kommer få
någon sådan hjälp, men att vi måste försöka göra det bästa av det.
 
Jag minns att jag fick böja mig över Åke vid huvudändan, höll om axlarna och
skyddade hans huvud. Min kollega tog fotändan och benen. Och på något vis
fick vi kraft någonstans ifrån att kunna lyfta över honom fint i sin kista.
 
Dagarna efter hade jag ont i hela högersidan av ryggen. Men i stunden ville jag
bara ta hand om Åke och fullfölja vår uppgift.
På vägen tillbaka till Kävlinge spelade vi dansbandsmusik i bilen. Det gillade han
skarpt och var en riktig fena på kasebanorna. När vi närmade oss kontoret på
väg till kapellet, ringde jag mamma.

-Mamma, nu rullar vi snart förbi och Åke är med.
 
Hon kom ut på trappan med tårar i ögonen och vinkade på begravningsbilen.

Catharina Lindell

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.

På bilden ser ni Catharina och Åke.