Begravningsentreprenörens dagbok, del 5

Ur dagboken 30 juni 2011

Det är en väldigt speciell känsla i förberedelserna inför en visning. När man inväntar en familj som vill se den döde en sista gång. Då är personen är kistlagd och iordninggjord med sina egna kläder, kammad och ompysslad. Speciellt värdefullt kan det vara om den avlidne befunnit sig i en steril sjukhusmiljö sista tiden i livet. Med slangar och sjukhuskläder och hjälpmedel. Eller om dödsfallet var helt oväntat. Då kan det vara fullständigt nödvändigt att se personen igen, för att ens kunna förstå vad som har hänt.  

Man är ensam med kistan i en bisättningslokal vilket ofta är ett kapell med kylrum. Där förvaras den i nära anslutning till lokalen där begravningen kommer att äga rum några veckor senare. Tack vare en enklare truck kan man själv hantera kistan, ta ut den från kylrummet och köra in den till den finare kapelldelen. Jag håller alltid andan innan hela kistan kommit ut från kylfacket. Tycker det ser vanskligt ut att den smala truckarmen, som med precision placeras i mitten under kistan, ska lyckas balansera en sådan tung vikt. Men det gör den så klart. Den är ju byggd speciellt för detta.  

Det är också en speciell känsla att börja skruva av locket, även om jag vet precis hur personen ser ut, då jag själv utfört svepningen några dagar tidigare. Familjen kommer inte förrän om en timme så där är god gott om tid att lägga nya fina blommor i händerna på den döde och över hela täcket. Sista kamningen samt kanske lägga ner någon sak som var extra viktig för personen. Idag var det snusdosan och tumstocken som mannen absolut inte kunde vara utan på sista färden, enligt familjen. Man tänder ljus och ser till att miljön är harmonisk och varm. Att försöka se det genom anhörigas ögon när de kommer in i rummet. Med vetskapen och ödmjukheten om att det är sista gången de ser den här älskade personen.  

Eftersom jag alltid är ute i väldigt god tid, följer en bra stunds väntan när allt är klart. Då brukar jag bara sitta på en stol och titta på personen. Ibland klinkar jag lite på pianot i kapellet om jag visste att han eller hon tyckte om musik. Det är en väldigt speciell känsla. En viss atmosfär som är mycket svår att beskriva.  

Sedan jag var liten har jag alltid trott att själen till den döde levde vidare. Fri och lycklig, men att den fortfarande brydde sig om och vaktade sitt kroppsliga skal. Och i en stund som denna, kanske höll den ett öga på mig?  

Och kanske mest av allt ett öga på sina anhöriga som den vet känner oro och sorg, på väg till kapellet. Antar att det är frågor vilka inte är meningen att vi ska veta eller kunna förstå. Men jag rättar till snusdosan och tumstocken som redan låg i ordning, en sista gång, bara för säkerhets skull.

Catharina Lindell

Om Catharina
Catharina Lindell är tredje generationen i företaget Kävlinge Begravningsbyrå. I mer än ett decennium har hon fört filosofiska journaler över sin yrkesroll. Samtidigt som Catharina symboliserar själva urtypen av en begravningsentreprenör som är starkt förankrad i sin ort och jobbar extremt mycket, så gör hon också ett unikt avtryck genom sin kreativitet och person. För 10 år sedan startade Catharina Black Angels där tjejer på motorcyklar erbjuder MC-kortege för de begravningar som önskar. Det ledde så småningom till den gripande dokumentärfilmen om Black Angels där vi får följa Catharina och cancersjuka Staffan ett år fram till hans begravning.