För vårdpersonal

Det finns två broschyrer som vårdinrättningar kan beställa från oss. Den ena heter ”Hur gör jag nu”, denna broschyr vänder sig till anhöriga som precis har drabbats av ett dödsfall.
Ni beställer den genom att ladda ned och fylla i beställningsblanketten nedan och maila den till info@begravningar.se
Kostnadsfri, ni betalar endast för frakten.

Vid livets slut

Död och begravning är i många kulturer lika viktigt som livet självt. Därför är det av yttersta betydelse att omhändertagandet av avlidna sker på ett lika respektfullt och professionellt sätt. I Sverige har vi tre huvudmän vid omhändertagandet av avlidna. Det är sjukvårdshuvudmannen, dödsboet/begravningsbyrån samt begravningshuvudmannen. Alla dessa tre har ett gemensamt ansvar att göra det bästa. Den som arbetar inom vården kommer sannolikt att få de första frågorna från anhöriga och frågorna kan vara många när ett dödsfall har ägt rum. När det gäller den rent praktiska hanteringen av de avlidna, har säkert var och en den kunskap som behövs. Den här skriften vill därför i första hand lyfta fram svaren på de frågor som kan komma från de anhöriga. Frågorna kan vara av högst varierande slag och som vårdgivare kan det kännas skönt att på ett sakligt sätt kunna lämna information.

Hur reagerar en människa som drabbas av ett dödsfall?

Även den som tror sig ha en god beredskap inför ett väntat dödsfall kommer att reagera på samma sätt som den som är oförberedd. Skillnaden är egentligen bara den, att reaktionerna kan vara olika starka. För den som kommer i kontakt med människor som drabbats av en anhörigs dödsfall är det viktigt, att ha kunskap och förståelse för de olika reaktioner som kan uppstå, men även känna till vilka behov som kan behöva tillgodoses. Första stadiet av sorg kännetecknas oftast av ett chockliknande tillstånd då de anhöriga upplever en känsla av overklighet. I det här stadiet föreligger flera olika behov där vi som medmänniska kan dela med oss av. Att vara en god lyssnare är en viktig egenskap. Den som sörjer har ett stort behov att tala med någon och berätta om den döda. Här nedan finns några saker att tänka på när det gäller att vara en god lyssnare:

• Sitt ner, ge ögonkontakt
• Det viktiga är att lyssna, inte ge svar på alla frågor
• Tala lite, lyssna aktivt, var närvarande.
• Respektera tystnaden.
• Fråga varsamt och fråga efter känslor.
• Ytterlighetsfrågor: – Vad oroar Dig mest?
• Lyssna även på det som inte sägs, sätt ord på det du hör.

Kom ihåg att alltid erbjuda anhöriga till exempelvis kurator eller präst.

Informera om vad som kommer att hända efter dödsfallet

De flesta anhöriga känner stor stress sedan dödsfallet har ägt rum. Det kan därför vara bra, att informera anhöriga, att den döde kommer att flyttas från avdelningen till ett särskilt bårrum där den döde kan ligga några dagar.
Man kan också informera dem om att de bör ta kontakt med en begravningsbyrå för att få information om vad som kommer att hända med de praktiska sakerna. De behöver inte ta några beslut vid första kontakten med begravningsbyrån, men de kan få information för att de sedan i lugn och ro kunna tänka igenom hur de vill ha det. Informera anhöriga om att det finns ytterligare möjligheter till ett personligt avsked när den döde lagts i sin kista.

Här kan sjukhuskyrkans personal vara en resurs att utnyttja. Begravningsbyråernas personal kan också vara behjälplig med det personliga avskedet på sjukhuset. Lämna gärna skriften ”Hur gör jag nu?” till anhöriga.(Kan beställas kostnadsfritt via order@memento.se, beställaren betalar enbart frakten).

Att ta avsked

Att ta avsked av en person som stått någon nära känns alltid svårt, men kan också vara en bekräftelse och en lättnad för många.
Som personal kan man alltid vara till stor hjälp genom att bara finnas i närheten, eller vara med vid avskedet. Hos en del finns en rädsla att vara med någon under ett avsked av en avliden.

Vad skall man säga, hur skall man uppträda, frågorna är många? Det finns inget generellt svar för hur vi som utomstående ska uppträda i sådana här situationer. Det ska emellertid konstateras, att bara närvaron av en annan person skapar trygghet för de anhöriga. Hos anhöriga finns det ofta ett stort behov, att under den här stunden prata och även berätta om personen som nyss har avlidit.

Det kan också vara så, att den avlidna har vårdats under längre tid på samma avdelning och att det uppstått en personlig relation mellan den avlidna och personalen. Det i sin tur skapar en samhörighetskänsla som gör det lite lättare att närvara under den här avskedsstunden. En annan viktig sak att tänka på är tiden, människor behöver olika tid för det personliga avskedet, det är viktigt att de anhöriga känner att de får den tid som behövs.

Vad är viktigt att tänka på innan den döda förs till bårhusavdelningen?

Inom de första timmarna sedan något avlidit börjar likstelheten att inträffa. Likstelheten är en kemisk förändring i muskulaturen. Likstelheten kan variera hos olika individer. Hos personer med atrofisk (förtvinad) muskulatur, kan likstelheten vara mycket svag eller helt saknas, hos muskulösa personer kan den tvärtom vara mycket kraftig.

• Lägg den avlidne plant i sängen. Den avlidne bör ligga på ett lakan som hon/han kan lyftas i.
• Slut ögonen.
• Sätt in eventuell tandprotes om det går I annat fall låten den följa med den avlidne.
• Helavtvättning är ofta onödig. Lägg en blöja under stjärten.
• Eventuella nålar, katetrar eller slangar tas bort.
• Har den avlidne en pacemaker eller annat explosivt implantat inopererat ska läkaren underrättas för borttagande av denna.
• Tillsammans med närstående ska personliga ägodelar t.ex. smycken tas av. Gör en förteckning för att dokumentera vilka smycken som tagits av.
• Fråga närstående om vilka önskemål som finns när det gäller hur den avlidne ska vara klädd.
• Den döde läggs tillrätta med armarna längs sidorna eller på bröstet.
• Kamma håret, raka manlig patient vid behov.
• Stötta upp hakan, t.ex. med en hård hoprullad handduk.
• Kontrollera att den avlidne har id-band. Fäst även en namnlapp väl synligt på överlakanet.
• Gör i ordning sängen och bred ett rent lakan över den döde. Täck inte över ansiktet.
• Städa undan i rummet så att det ser fint ut. Tänd gärna ett ljus eller en liten lampa.
• Tala om för närstående att det ska vara svalt i rummet.

Ögon och mun som är öppna blir svåra att fixera när några dygn har gått sedan en person avlidit.

Om den avlidna måste föras till ett närliggande bårhus

Om vårdenheten inte har eget bårhus utan en transport av den avlidna måste göras till närbeläget bårhus finns några saker att tänka på.

Har kommunen eller landstinget avtal med en särskild transportör för transport till närliggande bårhus är det viktigt att informera anhöriga hur de kan gå vidare när det gäller valet av begravningsbyrå. Även om transportören bedriver begravningsbyråverksamhet är det fritt för anhöriga att själva välja den begravningsbyrå de önskar.

Lämna ut broschyren ”Hur gör jag nu?” som är en liten handledning för den som i egenskap av anhörig har drabbats av ett dödsfall.

I vissa fall kanske de anhöriga själva vill kontakta begravningsbyrån för att ordna med transporten, någonting det inte

föreligger något hinder för, även om kommunen eller landstinget har ett transportavtal. Det är då viktigt att informera anhöriga om, att själva transporten då är en angelägenhet mellan dödsboet och den som utför transporten. Finns det möjlighet kanske de även vill att den avlidna läggs i en kista på plats för att därefter föras direkt till en bisättningslokal. Det är viktigt i sådana här situationer att anhöriga får ordentlig information om vad som är möjligt och om vad som kommer att hända, så att de kan göra sitt eget val.

Har alla begravningsbyråer jourverksamhet?

Många begravningsbyråer är anslutna till någon form av jourcentral. Dessa centraler är bemannade dygnet runt och som med kort varsel kan få kontakt med personalen på den begravningsbyrå det gäller. En del begravningsbyråer har telefonen vidarekopplad till sin mobiltelefon och är därför alltid tillgängliga. Det innebär, att i princip är alla begravningsbyråer är tillgängliga dygnet året året runt, oavsett om det gäller en transport eller enbart en förfrågan som rör ett dödsfall.

Vad har den enskilde för ansvar för en avliden?

Det finns inget reglerat i Svensk lag vad den enskilde har för skyldighet när det gäller att ta hand om en avliden person. Det är sjukvårdshuvudmannen, alltså kommun eller landsting som har det lagliga ansvaret att ta hand om avlidna personer. Den som påträffar en avliden person i exempelvis det egna boendet ska alltid kontakta läkare. Det går också att kontakta SOS larmnummer 112, polisen eller sjukvårdsupplysningen där man kan få råd hur man ska gå tillväga. Vid dödsfall som äger rum exempelvis i eget boende måste alltid läkare tillkallas för att konstatera dödsfallet och utfärda dödsbevis.

Sjukvårdshuvudmannens ansvar är lagreglerat

• Sjukvårdshuvudmannen, kommun och landsting, har ett ansvar för att ta hand om avlidna, enligt 1 §, första stycket, i Hälso- och sjukvårdslagen, SFS 1982:763.
• Ansvaret för omhändertagandet gäller intill dess att den avlidne överlämnas till de närstående för bisättning, begravningsceremoni och slutligen gravsättning. Det sker vanligen genom en begravningsbyrå.
• Sjukvårdshuvudmannens ansvar inrymmer uppgifter som normalt vidtas i samband med ett dödsfall. Hit hör bl.a. konstaterande av dödsfallet, iordningställande av kroppen samt kontakter med den avlidnes närstående. Utfärdande av dödsbevis och intyg om dödsorsak hör också till normala uppgifter vid ett dödsfall.
• Det krävs en lokal för förvaring av den avlidne till dess att överlämnandet till de närstående kan ske för bisättning. Denna lokal som sjukvårdshuvudmannen ansvarar för benämns bårhus.
• Sjukvårdshuvudmannens ansvar att ta hand om avlidna innefattar även transporter. Vid dödsfall, exempelvis i det egna boendet, ska finnas möjlighet att transportera den avlidne till ett bårhus. Begravningsbyråerna utför sådana tjänster på uppdrag av sjukvårdshuvudman.

Dödsbevis och intyg om dödsorsak

Vid dödsfall som äger rum i Sverige skall bevis om dödsfallet och ett intyg om dödsorsaken utfärdas utan dröjsmål. Beviset och intyget ska utfärdas av läkare som inte får vara make, barn, förälder, syskon eller på något annat sätt närstående till den avlidne. Dödsbeviset skall sändas till Skatteverkets lokalkontor senast första vardagen efter dödsfallet.

Vilket ansvar i övrigt har sjukvårdshuvudmannen för en avliden

I Hälso- och sjukvårdslagen § 1 står bland annat följande angivet: Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. Detta ansvar gäller fram till att den avlidne har överlämnats till närstående för bisättning, begravning och gravsättning. Det vanligaste är att det här sker när en begravningsbyrå fått uppdraget att ta hand om begravningen.

Sjukvårdshuvudmannen är också ansvarig för dödsbevis och att dödsorsaksintyg utfärdas. Dödsbeviset ska sändas in till Skatteverkets lokalkontor senast första vardagen efter dödsfallet. Sjukvårdshuvudmannen ansvarar för att den avlidne förvaras på lämpligt sätt i avvaktan på att bisättning kan äga rum. Det vanligaste är att den avlidna förs till ett ”bårhus” där det finns kylförvaring för att hindra att kroppen bryts ned. På vissa äldreboende finns även där möjlighet till kylförvaring i avvaktan på att bisättningen kan äga rum. I de fall förvaringsmöjlighet inte finns på plats är det sjukvårdshuvudmannen som har ansvaret för att den avlidne transporteras till ett bårhus. För dessa kostnader svarar sjukvårdshuvudmannen som i sin tur med stöd av 26 § i hälso- och sjukvårdslagen kan debitera dödsboet.

Närstående eller annan som ordnar med begravningen kan naturligtvis själva välja att ta över ansvaret och beställa transport till bårhuset för kistläggning. Då uppstår ett betalningsansvar direkt mellan dödsboet och transportören. Närstående ska informeras om vad valet innebär och att kommunens ansvar upphör när kroppen på deras uppdrag lämnas till transportören. Personalen ska inte påverka de anhörigas val av begravningsbyrå.

Om de anhöriga frågar personalen till råds ska alltid hänvisning göras till nätet där förteckning över lokala begravningsbyråer finns.

Om anhöriga inte kan nås inom rimlig tid eller om det inte finns möjlighet inom boendet att förvara den avlidne fram till dess att transportören kan hämta måste transport äga rum till närmaste bårhus.

Det vanligaste är att den ansvariga sjuksköterskan avgör när transporten i så fall ska äga rum.

Följande förutsättningar ska gälla för att flytta den avlidne till kylrum/bårhus:

• Att identifikation och märkning av den döda kroppen är korrekt utförd
• Att dödsfallet är konstaterat av läkare
• Att samråd skett med anhöriga/närstående
• Att avvisitering har gjorts
• Om det råder tveksamhet på grund av den avlidnes religion bör anhöriga eller det samfund den avlidne tillhörde kontaktas.

Märkning och identifiering av den avlidne

Den läkare som fastställt dödsfallet ansvarar för att den avlidne förses med ett identitetsband om inte den avlidne redan har ett sådant. Om den avlidne inte är känd av läkaren kan den avlidne identifieras av en person som är känd eller som kan legitimera sig. Läkaren ska dokumentera i patientjournalen hur identifieringen har skett.

Obduktion

Ordet obduktion väcker ofta motstridiga känslor hos anhöriga. Det känns kränkande att någon efter döden ska göra ingrepp på en person som varit en nära anhörig. Obduktion innebär att en läkare gör en inre undersökning av den döda kroppen I lagen om obduktion har man därför tagit fasta på den kroppsliga integriteten när det gäller att utföra en obduktion. För sjukvården är obduktionen viktig för att kunna:

• Fastställa dödsorsaken
• Få insikt och kunskap om den sjukdom som orsakat dödsfallet
• Få viktig kunskap om effekterna av en behandling
• Få möjlighet att undersöka sjukliga förändringar eller andra skador.

Har den avlidne i livet motsatt sig obduktion, eller om de anhöriga motsätter sig att en obduktion ska göras får obduktionen bara genomföras om den gäller att fastställa orsaken till dödsfallet. I somliga fall kan det vara angeläget även för anhöriga att få vetskap om den verkliga dödsorsaken. Man skiljer på klinisk obduktion och rättsmedicinsk obduktion. En klinisk obduktion kan göras om det är svårt för läkaren att fastställa dödsorsaken. Då räcker det inte att den avlidna motsatt sig obduktion eller att anhöriga säger nej. Om obduktionen däremot gäller att få fram mer kunskap om en sjukdom gäller att den avlidne motsatt sig obduktion eller att anhöriga säger nej.

Rättsmedicinsk obduktion

Om en läkare inte kan fastställa dödsorsaken ska dödsfallet anmälas till polisen. Det gäller särskilt om det finns misstanke om att det handlar om ett brott, exempelvis mord eller dråp, eller andra orsaker som till exempel en olyckshändelse eller självmord.

Polisen, allmän domstol eller allmän åklagare kan bestämma att en rättsmedicinsk obduktion ska göras. Denna form av obduktion är den mest omfattande och innebär en grundlig inre och yttre undersökning av den döda kroppen. Som anhörig ska man alltid få information om att obduktionen kommer att göras, men man kan inte motsätta sig eller överklaga när det gäller rättsmedicinsk obduktion.

Vilka kriterier gäller för bestämmande av en människas död?

I socialstyrelsens allmänna råd går att läsa följande:

Fastställande av dödsfall

• Enligt 1 § lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död är en människa död när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.
• En människas död skall fastställas med hjälp av indirekta eller direkta kriterier. Fastställandet skall göras av legitimerade läkare eller de som har ett särskilt förordnande att utöva läkaryrket enligt 3 kap. 4 3§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Uppgiften får inte delegeras eller på annat sätt överlåtas.
• När en människas död har fastställts skall alla pågående medicinska åtgärder snarast avbrytas. Undantag från detta krav anges i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:11) om fortsatta medicinska insatser efter en människas död samt om donationsansvarig läkare och kontaktansvarig sjuksköterska.
• Åtgärder som vidtas i samband med fastställande av ett dödsfall skall dokumenteras i patientjournalen.
• Om förhållandena vid ett dödsfall är sådana att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning, skall dödsfallet snarast möjligt anmälas till närmaste polismyndighet. Närmare bestämmelser om detta finns i begravningslagen (1990:1144), begravningsförordningen (1990:1147) och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:29) Vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall.

Om donation

• i de fall den avlidne uttryckligen gett sitt medgivande till donation
• i de fall en donation står i överensstämmelse med den avlidnes inställning
• i de fall den avlidne inte motsatt sig donation under sin livstid.

De organ som doneras för transplantation är framför allt hjärta, lungor, lever, njurar, bukspottkörtel och i vissa fall tunntarm. Exempel på vävnader som kan doneras är hornhinnor, hud, hjärtklaffar och benvävnad. Det råder brist på främst organ men det finns även ett behov av vävnader för transplantation. Varje år avlider cirka 90 000 personer i Sverige. Uppskattningsvis avlider omkring 200-250 personer under sådana omständigheter att organdonation vore möjlig. År 2019 transplanterades organ från 191 avlidna donatorer. På väntelistan fanns per den 1 januari 2020, 850 personer som väntar på nya organ. Varje år doneras omkring 1000 vävnader i Sverige. När en person avlider under sådana omständigheter att donation är möjlig skall hälso- och sjukvården utreda den avlidnes inställning till donation. Detta görs genom samtal med närstående, kontroll av donationskort och sökning i donationsregistret. De närstående kan inte motsätta sig den avlidnes vilja om den avlidne under sin livstid gett sitt medgivande till donation. Detsamma gäller motsatsen, om den avlidne motsatt sig donation får donation inte ske. Närståendes vetorätt gäller endast om den avlidnes vilja är okänd.

Det är inte donatorns ålder som avgör om donation är möjlig. Det är organens kondition som är avgör om det är möjligt eller inte. När det gäller vävnader är det främst hornhinnor och hjärtklaffar som transplanteras, men också hud, hörselben och benvävnad. En donator kan rädda livet på upp till åtta personer

Organ och vävnader får inte tas tillvara:

• i de fall den avlidne uttryckligen motsatt sig donation under sin livstid
• i de fall den avlidens vilja är okänd och de närstående använder sin vetoträtt och säger nej till donation.
• i de fall den avlidnes inställning till donation är okänd och närstående har olika upp fattningar i frågan
• i de fall sjukvårdspersonalen inte lyckas få tag i någon närstående.

Kontakta alltid transplantationskoordinator så att sökning i registret kan ske. Den avlidne kan under sin livstid ha anmält sig till registret utan att någon närstående vet om det. Anonymitet råder. Sekretesslagen skyddar såväl donatorns som mottagarens identitet. Varken donatorns anhöriga eller mottagaren får kännedom om varandra.

Hur hanterar man den döda kroppen?

I hälso- och sjukvårdslagen finns inskrivet, att den som tar hand om en avliden person ska visa respekt för den döda kroppen. Det här en av de viktigaste grundpelarna för all personal som på ena eller andra sättet kommer i kontakt med en avliden. Det finns en oskriven etisk grundregel som säger, att en avliden ska behandlas som om han eller hon fortfarande vore levande. För anhöriga är det en viktig trygghetsfaktor att veta att hanteringen av den döda kroppen äger rum med allra största respekt vid varje tillfälle. När begravningsbyrån hämtar en avliden görs först en noggrann identitetskontroll av den avlidne. Här är det viktigt att personalen på bårhusen såväl som begravningsbyråns personal strikt följder de regler som gäller vid utlämning och identifiering av avlidna. När identiteten är fastställd läggs den avlidne i kistan. Om personen inte har egna kläder på sig, klär man den avlidne i en särskild svepningsskjorta som finns i olika utföranden. Den vanligaste som används är ett knälångt skjortbröst som läggs direkt på kroppen. Till skjortbröstet hör lösa ärmar som sätts på den avlidne därefter läggs ett täcke på och personen bäddas ner. Det finns även en svepdräkt som består av en skjorta, underbyxor och strumpor. Den avlidne kammas, ögonen sluts om de inte är slutna och munnen fixeras om det inte är gjort och om det är möjligt att göra det i efterhand. Som tidigare påpekats är dessa moment ganska besvärliga om person varit död ett tag varför det är av största vikt att de sakerna äger rum direkt efter dödsfallet. När kistläggningen är klar transporteras kistan med begravningsbil till bisättningslokal där den får stå i avvaktan på att begravningen ska äga rum. Det finns ingenting som hindrar att de anhöriga är med i samband med svepning och kistläggning.

Begravning och bouppteckning

Begravningen ska planeras och det är mycket man måste ta ställning till. En begravningsbyrå kan oftast hjälpa till med allt praktiskt kring begravning och även bouppteckning. Enligt begravningslagen ska gravsättning eller kremering ske inom 1 månad från dödsfallet. Tiden mellan dödsfall och begravning varierar från någon dag till flera veckor. Det kan bero på vilket trossamfund den avlidne tillhör eller hur lätt det är att få tillgång till kyrka, kapell eller präst. Ibland handlar det om att anhöriga behöver längre tid på sig för att hinna samla alla berörda, hitta en lämplig dag och ordna allt praktiskt. Att ordna en borgerlig begravning går oftast snabbare än en begravning i till exempel Svenska kyrkan. Anstånd att överskrida 1 månadsgränsen kan ansökas om hos Skatteverket och skälen kan vara något av följande:

• att medling pågår eller kommer att inledas på grund av att de anhöriga är oeniga om gravsättningen eller om kremering ska ske eller
• att en anhörig är förhindrad att ordna med gravsättningen i tid på grund av sjukdom eller
• att gravsättning av samtidigt avlidna familjemedlemmar ska ske vid en gemensam förrättning.

Balsamering

Eftersom det kan dröja lång tid mellan dödsfallet och begravningen kan kroppen behöva balsameras. Balsamering innebär att blodet ersätts med formalin för att bevara kroppen. Ofta räcker det dock med kylförvaring. Det är anhöriga som begär och betalar för balsameringen. Om kroppen ligger längre än 14 dagar på bårhuset kan läkare besluta om att balsamering måste göras. I Stockholm balsameras alla avlidna som ligger på bårhus mer än 10 dagar och det är ett beslut fattat i Landstinget. Dödsboet debiteras kostnaden.

Olika begravningar

En begravning kan i stort sett utformas helt efter den avlidnes och de närståendes önskan. Begravningsceremonin kan till exempel ske i kyrkan, bostaden eller ute i naturen. Begravningar kan hållas inom Svenska kyrkan, inom något annat trossamfund eller vara borgerliga, det vill säga icke-religiösa. En begravningsbyrå kan alltid hjälpa till oavsett begravningsordning.

Kremering och gravsättning

Antingen bränns, eller kremeras kistan och kroppen och askan läggs i en urna, eller så väljer man jordbegravning. Det är den avlidnes tidigare önskan och närståendes vilja som bestämmer. Gravsättning är när en kista eller urna sätts ner i en grav. Det kan även vara när askan sprids eller grävs ner på annan plats. Gravsättningen kan ske flera veckor efter begravningen. Det är reglerat i lag var en gravsättning får ske, oavsett om det rör sig om aska eller kistbegravning. Det krävs till exempel tillstånd av länsstyrelsen för att få sprida aska i havet. Det är de efterlevande som bestämmer var och hur den döde ska begravas. Man har rätt att begravas på vilken begravningsplats som helst i Sverige. Det vanliga är dock att man blir begravd på den ort där man är mantalsskriven.

Kostnad för begravning

Begravningsbyråerna är de närståendes ombud och kan i allmänhet ta hand om alla praktiska detaljer. De anhöriga får alltid en skriftlig offert där alla kostnader finns med. Genomsnittskostnaden för en begravning är 26 000 kronor. Den allra billigaste begravningen, utan ceremoni, kostar runt 6 000 kronor. Om det inte finns några anhöriga som kan ta hand om begravningen ordnar kommunens socialtjänst en begravning.

Dödsbo

Så snart någon har dött bildas ett dödsbo. Dödsbo är det juridiska namnet på en död persons samlade tillgångar, skulder, skyldigheter och rättigheter vid dödsfallet. Alla som har ett ekonomiskt intresse i den avlidnes tillgångar, till exempel make/maka, sambo, barn och andra arvtagare kallas dödsbodelägare. Dödsbodelägarna ansvarar gemensamt för dödsboet. Bouppteckning är den sammanställning som görs över de tillgångar och skulder som finns i dödsboet. Bouppteckningen ska registreras hos Skatteverket. Om ni väljer att anlita en begravningsbyrå kan de hjälpa till med bouppteckningen. Om dödsboets tillgångar enbart täcker begravningskostnaderna behöver ingen bouppteckning göras. Dödsboet ansöker då om att den avlidnes hemkommun ska upprätta en så kallad dödsboanmälan till Skatteverket. Ett undantag är om det finns en fastighet bland tillgångarna i dödsboet, då skall alltid en boupptteckning göras.

Skulder betalas av dödsboet

Alla skulder som den döde efterlämnar betalas av dödsboet, inte av dödsbodelägarna personligen. När skulder och begravningskostnader är betalade delas tillgångar som eventuellt blir över upp mellan dödsbodelägarna. Det kallas arvsskifte. Arvskiftet ska godkännas av alla arvingar för att gälla. När arvet har delats ut finns det inte längre något juridiskt dödsbo. En begravningsbyrå kan oftast hjälpa till med allt som har med dödsboet att göra, till exempel bouppteckning och arvsskifte.

Ekonomiskt bidrag till begravning

Om dödsboets tillgångar inte täcker kostnaden för begravningen, kan man ansöka om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten i den avlidnes hemkommun. Kontakta socialtjänsten innan beställningen av begravning görs. De utreder de ekonomiska förutsättningarna och avgör om begravningskostnaden är godtagbar. Om det finns någon försörjningsskyldig för den avlidne kan den personen i första hand bli ansvarig för begravningskostnaderna. Reglerna skiljer sig åt från kommun till kommun. Med försörjningsskyldig menas förälder till minderårig eller maka/make/registrerad partner. Kontakta socialtjänsten i den avlidnes kommun för mer information.

Hur gör jag nu?

Skriften, Hur gör jag nu?, har tagits fram för att ge svar på första frågorna man ställs inför, både som vårdpersonal och anhörig. Det här är inte en situation som man kan behärska på samma sätt som vardagliga saker i livet. Med den här skriften hoppas vi att du ska få svar på dina första frågor.

Transporter utomlands av avliden

Intyg som skrivs ut i samband med utlandstransporter av avlidna.

Många avlidna transporteras till andra länder. I dessa fall behövs ett flertal handlingar som den auktoriserade begravningsbyrån anskaffar. B.la dessa tre som skrivs under av berörda parter inom sjukvården sjukvården:

Lödningsintyg
Smittoriskintyg

Balsameringsintyg som ifyllbar PDF kan fås på begäran från vårt kansli.