Tacksam att få vara ovanför jorden

Erik Grönwall från Knivsta är Idol-Erik med hela svenska folket. Vid 33 års ålder drabbas han av leukemi. Kort tid efter att han räddats till livet genom en benmärgstransplantation får han sitt livs erbjudande: att bli sångare i sitt favoritband Skid Row. Men drömmen blir kort.

Fortfarande kan han känna viss bitterhet. När han började i Skid Row hade det inte gått mer än sex månader efter benmärgstransplantationen. Han skulle gå på kontroller och lämna blodprover en gång i månaden på sjukhuset och behövde ordna villkoren så att han kunde sätta hälsan först.
– Jag försökte verkligen få fram budskapet, men det skedde inga förändringar
i praktiken. Då blev det tråkiga men enda rätta beslutet att hoppa av. Jag säljer inte min hälsa för pengar.
Erik Grönwall har fått perspektiv efter de senaste årens händelser, blivit mer närvarande och känner en större tacksamhet över att han ”får vara ovanför jorden”.
– Om någon skulle komma med ett erbjudande: du kan få leva i x antal år. Du vet inte om det är långt eller kort, men du får ett liv. Jag skulle ta den dealen alla dagar i veckan.
Han hade tänkt på döden som stoikerna, att människans mest naturliga tillstånd är att inte ha ett liv. Universum har funnits i 14 miljarder år och en människas liv varar i några decennier. Med det synsättet – vad spelade det för roll om han skulle dö 50 år före några av sina vänner. ”Det enda som skänker oss frihet är likgiltighet inför döden”, sa den romerske filosofen och stoikern Seneca, omkring år noll. Erik Grönwall ser sig som en 2000-talsstoiker. ”Det sättet att tänka hade gjort mig ganska lugn inför döden. Den kommer när den kommer; livet är långt om man lever det rätt.”
Men han citerar även Mike Tyson i boken: ”Alla har en plan tills de får en smäll på käften”. Erik Grönwall fick leukemi, helt oväntat. Han trodde att han kommit hem med en elak variant av covid från sitt senaste arbetsprojekt i Sydafrika, men det var akut lymfatisk leukemi. Han berättar att han kommer ihåg en enda tanke från den första tiden efter beskedet: ”Det är kört. Jag kommer aldrig att få se Adrian växa upp”.
Han försökte, som han alltid gjort, med positiva visualiseringar, affirmerade att han var frisk och ute från sjukhuset, motade bort alla negativa tankar och ville inte veta något om statistiken kring överlevnad. Tidigare hade han levt efter devisen att om det skulle bli framgång eller ej var enbart upp till honom, ”vill man så kan man”. Det fungerade inte längre.
Vändningen kom när han gjorde tvärtom, med hjälp av sin terapeut Sofia.
– Stoicism är också negativa visualiseringar. Den säger i princip att du ska vara beredd att förlora vem som helst när som helst. Jag hade dialoger med mig själv på sjukhuset, började visa förståelse och acceptans för mina känslor. Det är självklart att jag var rädd för att dö. Jag har blivit bättre på att desarmera känslan. Enda sättet att bli av med det är att gå in i det.
I dag tycker han att han befinner sig på en väldigt bra plats, mår bra fysiskt och mentalt och ägnar tid åt det han tycker allra mest om – att sjunga och att vara med sin familj.
När hans son var mindre kunde Erik sjunga Child in time av Deep Purple eller Kalle Teodor ur Pippi-filmerna vid sängkanten på kvällarna. Nu är sonen fyra och det har blivit mindre av det.
– Nu säger han ”tyst, sluta, det är pinsamt”, säger Erik Grönwall och skrattar.
Erik har studion hemma i huset i Knivsta så ibland får han ändå besök av sonen där. Erik har lovat sin fru Ninni att han ska ta det lugnt och vara hemma i minst ett halvår, för att få den tid av vila som han ännu inte haft efter sjukdomstiden och behandlingarna. Men arbetar gör han ändå, spelar in och lägger ut egna coverversioner av låtar på sin Youtube-kanal, gör podden Cancermentor tillsammans med sin terapeut Sofia och marknadsför sin bok. Han spelar på Rockklassikerkryssningar och senare i år blir det ett antal julshower. Inte minst skriver han musik, som ska släppas nästa år. Då ska han även ut på turné med gitarristen Michael Schenker, känd från Scorpions och UFO.
Boken släpptes den 12 september.

Text: Elin Engström