Bach – den bästa terapeuten

Musiken i samband med en begravning kan spegla personen som begravs, förlösa gästernas känslor och också ingjuta hopp.

– Musiken blir som en annan människa som talar till dig, och säger att du är inte ensam, det finns andra som känner likadant. Musiken gör att vi upplever oss bekräftade och accepterade. Det säger Alf Gabrielsson, musikpsykolog och professor emeritus vid Uppsala universitet.

I boken Starka musikupplevelser: musik är mycket mer än bara musik har han återgett berättelser som han samlat in som en del av sin forskning. Ett särskilt kapitel handlar om sjukdom och död, ett annat om begravningar.

Där berättar en kvinna om hur en god väns son omkommit i en trafikolycka. Det är gråtungt ute och under begravningsakten är sorgen blytung. Så spelar en flöjtist Dimman lättar av Carl Nielsen. I ett trollslag förändras allt.

– Den stannar kvar i minnet hos henne. Nästa gång hon hör den är i bilradion, då blir känslorna så starka att hon måste stanna till vid vägkanten, berättar Alf Gabrielsson.

Han ser några olika alternativ när man väljer musik till en begravningsceremoni. Det ena är om man vill att musiken ska förstärka och bekräfta sorgen. Då blir det mer av allvarstyngd musik.

–Till slut förlöser den kanske ändå känslan och kan upplevas som katharsis, en slags rening.

Det andra är att tvärtom vilja förändra den sorgsna stämningen mot en mer hoppfull. Så vill Alf Gabrielsson själv att det ska bli på hans frus begravning som han planerar i detta nu. Hon dog nyligen i en cancersjukdom efter många års sjukdom. –Min principiella och personliga inställning är att jag hellre vill ha ljus musik istället för att förstärka den rådande negativa sinnesstämningen. Man måste gå vidare, det finns mycket positiva minnen att bygga på. Jag vill inte dränka mig själv eller de andra i sorg. Trots att jag var intellektuellt förberedd att min fru skulle dö, är det ändå känslomässigt som en chock.

Johann Sebastian Bach skrev sin musik på 1700-talet men fortfarande är hans stycke Air ett av de mest spelade på begravningar. – En kollega till mig kallade Bach för den bästa terapeuten, säger Alf.

Han kommer att välja två stycken ur Bachs Pastoral i F-dur, som inledning och som avslutning. Sedan blir det också just Dimman lättar av Carl Nielsen.

– Flöjten förknippar man med ljus pastoral stämning, dessutom har jag en flöjtsolist som är en gammal vän, precis som organisten.

Det sista musikstycket är inte helt klart ännu.

– Min fru var Morakulla, så jag skulle gärna ha någon som kan sjunga Den signade dag, som finns i en Moravariant.

Det tredje alternativet är just att välja sådan musik som den döda tyckte om och kan förknippas med.

– Där finns hur mycket som helst och det vållar diskussion hos kyrkomusiker om vad som är värdig kyrkomusik. Jag tycker att om den betydde mycket ska den få framföras. Att använda minnesstunden är också ett bra komplement.

Alf Gabrielsson utbildade sig till kyrkomusiker på 1960-talet, men psykologin tog över, så spelat själv har han bara gjort i privata sammanhang. I sin forskning i musikpsykologi vid Uppsala universitet var det just människors starkaste musikupplevelser han ägnade sig åt. – Det är så stora individuella skillnader, varje människa kan också uppleva musik olika i olika situationer.

En stark upplevelse handlar aldrig enbart om musiken, det är alltid ett växelspel med människan och situationen. När Alf Gabrielsson bad personer berätta om den starkaste musikupplevelse de någonsin haft fick han 1350 bidrag.

– Hur kan man få struktur i ett sådant material? Det är att läsa och läsa, jag har läst alla berättelser fem-tio gånger.

De reaktioner som beskrivs är allt ifrån fysiska som gåshud, hjärtklappning och tårar till rent existentiella, djupa, religiösa och av stor personlig betydelse. Många beskriver olika typer av varseblivningar och synintryck och att de känner musiken i kroppen.

– Det är kognitiva processer som gör att man får en helt förändrad relation till musiken, blir ett med den och speglar in sin egen person. Samtidigt förlorar man upplevelsen av tid och rum. Till och med den egna kroppen, jaget, löses upp i något större. Det är verkligt djupgående och tar tag i en på allvar när man läser berättelserna.

Text & Bild

Text: Anna Fredriksson