Vittnar om liv – inte bara död

Det går att göra en grav personlig på många sätt när vi väljer material, form och inskription. Ändå gör vi gärna som tidens rådande kultur säger. Gravar för dem som dör unga och för starka personligheter tar sig oftare lite annorlunda uttryck. Och kanske vill allt fler använda den möjlighet graven ger att berätta om det liv som levts.

Vi går med åkern på ena sidan och Irsta kyrka på den andra. In genom öppningen i stenmuren. På långt håll ser vi hur det liksom lyser där framme, i ena hörnet av kyrkogården. Glasgravstenen smälter samman med den omgivande marken, grönskan och himlen men samtidigt lyser och gnistrar den när ljuset faller in genom glaset.

– Det är bra att det är sol idag. När det regnar är det också fint, fast med en annan lyster. Och när det är snö runt graven är det vackert på ett annat sätt, säger Jan Björkenfjäll.

Det är hans och Lindas son Hampus som ligger begravd här. Varje fredag efter jobbet kommer Jan hit för att vara med Hampus en stund. Och också andra dagar när han är extra ledsen. En bänk står en bit bort, vi flyttar den intill så att vi kan sitta och se alla detaljer på glasgravstenen.

– Hampus själ var kristallklar. Han hade inte velat ha en sten, det hade han inte tyckt varit coolt. Han gillade det som var coolt. Och också det som var gulligt, säger Jan.

Hampus var bara 13 år när han dog på ett träningsvarv inför en motorcrosstävling. Det är hans blick under motorcykelhjälmen som möter betraktarens från glasgravstenen. Han är fångad på bild, mitt i farten.

– Vi beställde en vanlig sten först, men det kändes inte rätt. Vi hade kommit ganska långt med designen av den. Vi skulle göra den blå, och den skulle ha en särskild form. Men vi kände ändå att vi inte skulle få det vi ville ha, säger Jan.

KONTAKTEN MED begravningsbyrån var bra, men Linda Björkenfjäll är besviken att de inte fick mera råd och stöd när det gällde gravstenen. – Man behöver mycket hjälp. Det finns ju de som inte alls orkar. Begravningsbyrån var förvånade att vi ville vara med och besluta om detaljerna, de var ovana vid det. Men jag tror att många som förlorat barn kan vara måna om att få vara föräldrar hela vägen. När byrån inte visade några alternativ tog vi fram våra mamma- och pappakrafter och sökte vidare på nätet.

Så hittade de Peter Ahlén som gör gravstenar i glas. Han gav den stöttning Jan och Linda behövde och de fick vara med och peta i det mesta. Också Peter Ahléns egen historia om varför han började göra glasgravstenar kändes bra. – Han ville göra något speciellt för sin bror. Nu har han gjort något speciellt för oss också. Han brydde sig, vi kunde till och med bli lite osams om några detaljer, ler Jan Björkenfjäll.

När glasgravstenen var klar efter fyra månader, hörde Peter Ahlén av sig och sa att nu skulle den monteras. Men han ville inte att Jan eller Linda skulle vara med då.

– Sedan ringer han och säger: nu kan du komma ner. Redan från grinden ser jag hur fin stenen är. Lättsam och ljus. Jag bara gick fram och kramade honom, säger Jan.

Peter Ahlén vet att det kan ta tid att montera stenen. – Jag vill att vid den första upplevelsen ska stenen stå där. Vi ska ha gjort det snyggt runt omkring. Det ska kännas att nu är den klar, så här blir det, säger han.

DET VAR EN stor lättnad för Jan och Linda när glasgravstenen kom på plats, mycket ångest släppte då. En kommentar som de fått och är särskilt glada för, är att den vittnar om att Hampus har levt, inte bara om att han är död.

Här finns kungsörnen som symboliserar frihet. Här finns också Hampus logotype, som han ritat själv och använde i sin Youtubekanal. Och en skateboard. Bakgrunden är Åreskutan, där Hampus trivdes, men sedd ur en annorlunda vinkel, från baksidan. Himlen är formad som ett hjärta och att kanten är av klarglas gör hjärtformen extra tydlig. Ett hjärta som idag fortsätter med hjälp av lindnäsor på marken.

– I vintras trampade jag upp ett hjärta i snön. Sedan gjorde de andra runtomkring likadant vid sina gravar, berättar Jan.

Ledljus i en lykta som speglar sig och ger stjärnreflexer i stenen har också fått efterföljare. – I sommar har det varit eldningsförbud, men annars tänder jag de röda lyktorna också. Och en blå i mitten. Det är Hampus lillebror Elliot som har gjort den.

DET LIGGER OLIKA saker runt graven, bland annat en Rubiks kub i sten som Jan gjort själv. –Ja jag kunde inte få med allt på själva stenen, det fick inte plats. Jag fick ge mig där, men Hampus var fenomenal med kuben, säger han.

Att göra saker med händerna hjälpte dem båda i början. Linda gjorde i ordning en rabatt till Hampus hemma vid huset. Hon vill hellre minnas honom där, går inte lika ofta till graven som Jan. – Jag började göra ett eget kors i trä. Ett tillfälligt till graven. Men jag kan inte göra ett kors till min son. Att överhuvudtaget designa en gravsten åt sitt barn det är absurt, säger han.

Platsen för graven är omsorgsfullt vald. – Inte på kanten, vi ville att han skulle ha lugn och ro men också utsikt.

Och det skulle vara under trädet, men trädet skulle inte stå i vägen. I början kunde man sitta på gräset, då var det tomt runt Hampus grav. På de två åren som nu har gått har det kommit nya gravar. Jan och Linda Björkenfjäll har lärt känna andra föräldrar som förlorat barn och ungdomar. – Nu inser man att det händer helatiden, säger Linda.

Text & Bild

Text och foto: Anna Fredriksson